I sommar är det 70 år sedan en liten grupp unga flygare räddade Storbritannien undan en tysk invasion. Winston Churchills berömda ord ”Aldrig förr har så många haft så få att tacka för så mycket” sammanfattade känslorna hos en tacksam nation.
Slaget om Storbritannien har gått till historien som kraftmätningen som vände krigsvinden. Luftstriderna över England visade att det framryckande Nazityskland kunde hejdas. De brittiska piloterna demonstrerade att även ett land i djupaste kris och i ett hopplöst underläge kan besegra en till synes oövervinnerlig fiende.
Det är något djupt rörande över den lilla skara av 80- och 90-åriga män som fortfarande är i livet. De flesta av deras kamrater fick aldrig chansen att delta i minnesceremonier. Stridspiloterna tillhör en generation som offrade sig för att vi i dag ska kunna leva i en världsdel i fred och frihet. Krigskyrkogårdarnas ändlösa rader av vita kors vittnar om det ohyggliga priset för demokratiernas Europa.
I Sverige har vi svårt att hantera hjältedåd av det slaget. Överhuvudtaget är det svårt för oss att placera oss själva i ett större europeiskt sammanhang. Vi klamrar oss fast vid vår omhuldade neutralitet. Det har gjort det svårare för oss att vara en del av kontinentens politiska liv. Vi ställer oss utanför och inbillar oss att vi på något sätt skulle vara moraliskt högre stående.
Neutralitet kan sägas vara en form av likgiltighet. Det är märkligt att många svenskar uppfattar det som provocerande att Sverige samarbetar med andra länder i säkerhetsfrågor. Trots att neutraliteten och alliansfriheten aldrig var något mer än en officiell halvsanning lever begreppen starkt i den politiska debatten. Så sent som i veckan lovade Lars Ohly att en rödgrön regering starkare kommer att värna alliansfriheten. Bland annat tänker partierna på vänsterkanten stoppa Sveriges deltagande i en viktig del av EU:s militära samarbete.
Det finns ett SVT-klipp (bland annat på Youtube) där journalisten Stina Dabrowski intervjuar Margret Thatcher (före detta brittisk premiärminister). De båda diskuterar Andra världskriget och om man kan säga att något folk är bättre än något annat. Thatcher slår fast att britter, kanadensare och amerikaner var bättre på att besegra tyranniet. Dabrowski går i svaromål och försöker ¬- på klassiskt svenskt vis - föra fram någon sorts kålsuparteori. Det vill säga att Thatchers patriotism påminner om Hitlers rasideologi. Thatcher behåller lugnet men konstaterar syrligt att Sverige var neutralt och hade alla varit neutrala hade Hitler vunnit. ”Järnladyn” påpekar vidare att våra norska och danska grannar gjorde vad de kunde för att bidra till kampen mot nazismen.
I Niklas Ekdahls bok om Per Albin Hansson i Bonniers serie om svenska statsministrar beskrivs svenska eftergifter mot Nazityskland. Ekdahl visar hur neutraliteten under kriget framförallt handlade om att göra en dygd av nödvändigheten. På grund av strategiska felbeslut hade Sverige under en längre tid rustat ned försvarsmakten. Det fanns inga praktiska förutsättningar för att med svenska trupper hjälpa Finland eller Danmark och Norge. I stället tvingades vi göra stora eftergifter till Tyskland för att undvika ett tyskt anfall.
Det ödesdigra misstaget var alltså inte i första hand neutraliteten i sig. Även om det finns mycket att kritisera - fram för allt behandlandet av judiska flyktinger - var den på många sätt nödvändig. I stället är det allvarligaste felet att Sverige aldrig uttryckte tacksamhet gentemot De allierade. Socialdemokraterna valde att göra nödvändigheten inte bara till dygd utan också till statsideologi. Mytbildningen kring neutraliteten utnyttjades framgångsrikt av bland andra Olof Palme. Inte minst blev den ett socialdemokratiskt verktyg mot de västinriktade borgerliga partierna.
I dag lever vi en värld där den politiska kartan ritats om både en och två gånger. Det är mer än 65 år sedan Andra världskrigets slut och 21 år sedan Berlinmurens fall. Neutraliteten är inte längre nödvändig. Den fyller ingen funktion. Sverige har inget att vinna på alliansfrihet. Tvärtom hindrar den oss från att komma närmare våra grannar. Det är dags att byta spår.
Framförallt borde vi öppet erkänna vår tacksamhetsskuld till de människorna som dog för vår frihet.