Nu flyttas fokus från euroländernas ekonomier till innehavarna av de dåliga krediterna – Europas banker. Därmed riktas också blickarna mot ett av de tio EU-länder som fortfarande står utanför EMU – Sverige. För knappt 20 år sedan hanterade Sverige en liknande bankkris som skattebetalarna gick oskadda ur. Det blev till och med en liten vinst när stormen väl blåst över.
Efter finansministrarnas möte (Ekofin) i Luxemburg för två veckor sedan har ingen talat om behovet av ytterligare åtgärder för att sanera Greklands ekonomi. Det finns en oro för att Italien och Spanien ska gå samma väg, men beträffande Grekland har man i det närmaste gett upp. Skuldnivån, 160–170 procent av BNP och i stigande, gör att det kommer att bli någon form av skuldavskrivning, och därmed också kreditförluster för europeiska banker med grekiska statspapper.
Det första tecknet på vad som ska komma var den belgisk-franska banken Dexia som nyligen fick statliga garantier efter omfattande marknadsspekulationer om kreditvärdigheten.
”Sverige har visat att ett land med tydliga ambitioner, klar kompass och den Europeiska Unionen som ram kan omvandla strikta budgetbegränsningar till tillväxt och ökad konkurrens”, skriver Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle på Expressens debattsida (13/10). Han ser den svenska modellen som en utgångspunkt för ett finanspolitiskt ramverk för hela EU.
Finansminister Anders Borg (M) är den som förvaltat det svenska 1990-talsarvet och som försvarat sparsamheten benhårt när den kritiserats. Inte ens den globala finanskrisen 2008–2009 bet på den svenska ekonomin vilket gjort Borg till en internationellt ryktbar politiker. Anseendet är sannolikt bättre utomlands än i Sverige, där goda statsfinanser har blivit en vana.
Därför lyssnar också de stora länderna när han (tillsammans med Carl Bildt) i en debattartikel i Financial Times (12/10) beskriver Europas väg ut ur skuldkrisen. Enligt Borg och Bildt bör EU (inte bara euroländerna) visa upp en enad front, och visa sig berett att stärka bankerna.
Nya, hårdare stresstester ska tvinga bankerna att öka sitt egna kapital. I första hand ska detta ske genom privata investeringar. I andra hand genom att de respektive staterna skjuter till kapital och i sista hand genom eurozonens räddningsfond ESFS. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso har samma inriktning i sin räddningsplan som presenterades för EU-parlamentet i förra veckan.
I Sverige tog staten 1992, genom bolaget Securum, över Nordbankens dåliga lån, och ytterligare fyra banker fick hjälp av den så kallade bankakuten. Staten var i detta läge den enda möjliga räddningen då man hade den uthållighet som krävdes för att senare få tillbaka de satsade pengarna. Det svenska exemplet kommer nu att användas allt oftare för sälja in EU:s räddningsplan.
Men huvudskälet till att Sverige redde ut 1990-talskrisen var att förtroendet för den svenska ekonomin återupprättades. Saneringen av ekonomin gav den trovärdighet som var nödvändig för att investerarna skulle återvända, för att räntekostnader skulle hållas nere och för att valutan skulle vara stabil.
Om EU:s 27 stater ska lyckas med samma konststycke krävs mer än bara ord. Det krävs att varje land tar det politiska ansvaret och gör det trovärdigt att det går att få budgeten i balans och kontroll på statsskulderna. När detta har skett måste ett finanspolitiskt regelverk snabbt komma på plats – och det måste efterlevas, helst med automatiska sanktioner, som Guido Westerwelle påpekar.
Räddningsplanen är fullt genomförbar. Om man undantar Grekland är nivåerna för statsskulder och budgetunderskott i skuldkrisländerna i nivå med Sveriges från 1993–1994. Men det handlar som sagt om förtroende, om att varje land är berett att ta ansvar för sin ekonomi. Och om enighet – att EU-länderna tillsammans tar ansvaret för att säkra det europeiska betalningssystemet.
Det kommer att kosta mer för vissa länder – Frankrike har såväl budgetproblem som problembanker – men det blir alltmer tydligt att Sveriges väg nu är den enda vägen för EU.