Under veckan möttes också landets ledande dissidentgrupper i Kairo. Bland de viktigaste deltagarna fanns Syriska nationalrådet, den stora exilkoalition som leds av Uppsalabon Abdulbaset Sieda, och dess mer moderata oppositionsrival inne i Syrien, Nationella samordningsbyrån. Att ett sådant möte kunde komma till stånd var ett framsteg i sig, men ändå lämnade konferensen en bitter eftersmak, med våldsamma gräl och avhopp. Den militära oppositionen i Fria syriska armén vägrade föraktfullt att delta, och andra grupper kände sig följaktligen pressade att också lämna mötet. Kairokonferensen tjänade därför främst till att illustrera den klassiska oppositionens ökande irrelevans inför det växande myllret av beväpnade och ofta religiöst inspirerade rebellgrupper inne i landet.
En annan växande maktfaktor är avhopparna från regimen – och ingen av dem är viktigare än brigadgeneralen Manaf Tlass, som nyss flydde Syrien. Han har inte bara varit en tung befälhavare inom presidentgardet, underställd statschefens mäktige bror Maher al-Assad. Han är också son till Mustafa Tlass, Syriens försvarsminister 1972-2004, som ansågs obrottsligt lojal mot Bashars far och företrädare Hafez al-Assad. Manafs bror Firas Tlass är dessutom en inflytelserik affärsman, rik på sina kopplingar till regimen. Sammantaget har familjen Tlass tillhört de viktigaste sunnimuslimska frontfigurerna för en regim som annars domineras av officerare ur den lilla alawitiska minoriteten. Om Manaf agerat med övriga släktens stöd är detta ett allvarligt slag för familjen Assad.
Säkerhetsapparaten lär nu knappast kollapsa för att familjen Tlass deserterar, men det vore ett mått på hur oerhört infekterade de sunnitisk-alawitiska relationerna har blivit, och förebådar då sannolikt fler avhopp ur toppskiktet av sunnitiska soldater, politiker och affärsmän. Sakta men säkert skalas regimen ner till sin hårda men alltför lilla kärna av alawitiska militärfamiljer, vilket på längre sikt innebär slutet för familjen Assads kontroll över Syrien.
Tyvärr för det troligen inte det syriska inbördeskriget närmare sitt slut. Våldet och de religiösa spänningarna har gjort en fredlig lösning på konflikten mycket svår att föreställa sig, och FN-medlaren Kofi Annans förhandlingar om en kompromisslösning ser nu närmast hopplösa ut.
Även om regimen förlorar kontrollen över delar av landet lär den inte ge upp kampen. Snarare kommer den att koncentrera sina styrkor till de områden som den kan hålla på lång sikt, nämligen kustområdet och delar av Damaskus, medan övriga landet delas mellan rebellgrupper och krigsherrar. För visst är Assaddiktaturen på väg att vittra bort – men Syrien faller sönder som land och stat i ännu snabbare takt.