De muslimska grupperna, i synnerhet shiamuslimerna, ökade i antal medan de kristna maroniterna, som historiskt dominerat landets offentliga liv, blev färre. I det inbördeskrig som utbröt 1975 kom några av grupperna att se Syrien som en beskyddare och det är obestridligt att den syriska närvaron länge accepterades som ett ofrånkomligt pris för att behålla freden i landet.
Men Syrien har i praktiken också tagit över kontrollen över alltmer av det libanesiska samhällslivet. När återuppbyggnaden efter inbördeskriget de senaste åren tagit fart har den syriska närvaron kommit att ifrågasättas i allt större grupper. Den mördade sunnimuslimske affärsmannen och politikern Rafiq Tahiri samarbetade tidigare med Syrien men var inför de val som ska hållas i vår ledande i en bred koalition med kravet på syrisk reträtt som huvudfråga. Om en ny regering under Tahiri också skulle ha normaliserat förhållandet till Israel hade Syrien riskerat att helt marginaliseras inför den nya fredsprocess som kan inledas i Mellanöstern.
Även om inga bevis finns talar den politiska
Protesterna mot Syriens närvaro i Libanon har på två veckor vuxit till en folkrörelse. Den parlamentsdebatt i tisdags som skulle leda fram till en votering om misstroendevotum mot regeringen behövde aldrig fullföljas — regeringen avgick utan omröstning.
Men maktkampen är inte avgjord. Den Syrientrogne presidenten sitter kvar och de syriska trupperna visar inga tecken på att utrymma landet eller omgruppera till Bekaadalen, dit de enligt det avtal som reglerar den syriska närvaron i landet skulle ha flyttats för länge sedan. Men det är svårt att se att Syriens president Bashar al-Assad har något annat alternativ än att retirera i så ordnade former som möjligt.
Syrien styrs formellt av en gren av Baath-partiet, samma arabnationalistiska parti som på papperet hade makten i Irak under Saddam Hussein. Mer väsentligt är nog att den styrande klanen kring den tidigare presidenten Hafez al-Assad och dennes son, som häromåret ärvde presidentämbetet, tillhör en shiamuslimsk minoritetsriktning, alawiterna, och inte kan räkna med lojalitet i alla situationer från det syriska samhället.
Regimen är en av arabvärldens mer brutala och har nära band till terroristgrupper, däribland Hizbollah som har en stark ställning i Libanon och vars politiska gren också finns representerad i det libanesiska parlamentet. I konflikten mellan Israel och arabvärlden har Syrien alltid varit helt oförsonligt — men regimens verkliga prioritet är snarast att på ett eller annat sätt vinna tillbaka Golanhöjderna, som Israel ockuperar sedan sexdagarskriget 1967.
Pressen mot Syrien från omvärlden är nu mycket stor. Både USA och Frankrike, som annars inte är ense om mycket i Mellan-östern, vill att de syriska trupperna lämnar Libanon och samma krav ställs i en
FN-resolution som dessutom kräver avväpning av de väpnade grupperna i landet. USA anklagar Syrien för att backa upp terrorismen i Irak.
Men Bashar al-Assad är knappast någon Saddam Hussein. Det är inte uteslutet att han för att rädda regimen i stället gör som Libyens diktator general Gadaffi och försöker vinna omvärldens förtroende, genom den ena eller andra eftergiften. I går cirkulerade rykten som sade att den syriske säkerhetschefen i Libanon skulle avskedas. Men förutsättningen för att en sådan strategi ska lyckas är att löftet om reträtt från Libanon uppfylls.