I slutet av mars förlorade han kontrollen över staden Idleb i nordvästra Syrien. Strax därpå föll den sista gränsövergången mellan Syrien och Jordanien till rebellerna.
Efter fyra år fortsätter Syrienkriget att sakta rulla fram och tillbaka, som ett dödligt vågsvall. Mer än tvåhundratusen människor har mist sina liv och hälften av landets drygt tjugo miljoner invånare har drivits på flykt, men ingen sida får någonsin ett ordentligt övertag över den andra. Nyligen var det Assad som tog terräng, men sedan vintern har krigslyckan vänt. Regeringsidans ekonomi har börjat hacka rejält, synbarligen för att hans allierade i Iran, Irak och Ryssland blivit snålare med biståndet. Oljepriset har ju halverats sedan sommaren 2014.
Samtidigt har oppositionsstyrkornas viktigaste anhängare, Saudiarabien, Qatar och Turkiet, börjat samarbeta på ett helt annat sätt än tidigare. Efter saudiske kung Abdullahs död i januari har det utväxlats stats- och ministerbesök mellan länderna. Enligt vissa rapporter planeras till och med någon form av militärintervention, efter modell av flygangreppen i Jemen.
En militärintervention är inte särskilt trolig, men ökat och bättre samordnat stöd till rebellerna kan bli viktigt nog. Om oppositionen fortsätter att ta syriska städer samtidigt som Assad försvagas, skulle regimen till sist kunna knäckas och tappa stora landområden.
Men hur ställer sig USA till detta? Officiellt kräver amerikanerna Assads avgång, men inofficiellt har aptiten på regimskifte minskat stadigt det senaste året. Från amerikansk horisont syns ingen möjlighet till en långsiktig lösning så länge Assad sitter kvar, men på kort sikt oroar man sig för kaos om han skulle försvinna för plötsligt.
CIA-chefen John Brennan fick nyligen frågan om Assad borde sitta kvar tills en politisk lösning blir möjlig. Han svarade ja. Trots att Brennan gjorde tydligt att Assad är ett av de stora hindren för fred i Syrien, fortsatte han att fokusera på Islamiska staten, al-Qaida och liknande grupper, och förklarade att ”det sista vi vill är att låta dem marschera in i Damaskus.”
Det är inte bara extremisterna som oroar USA, utan oredan på oppositionssidan överhuvudtaget. Utan en fungerande central ledning kan rebellerna inte styra Syrien, särskilt inte som man vet att Assad är beredd att låta landet brinna hellre än han lämnar makten. Presidenten kommer precis som i Aleppo eller Homs att låta bomba alla områden som han förlorar. Den dag han förlorar Damaskus är den dag då världens äldsta bebodda stad har lagts i ruiner.
Frågan är därför hur långt en rebelloffensiv sponsrad av Saudiarabien, Turkiet, Qatar och de övriga kommer att tillåtas gå innan USA börjar få kalla fötter – och vem som blinkar först, Obama eller Assad?
Aron Lund, Mellanösternexpert och fristående kolumnist i UNT