Ledare: Systemkritikerna som blev förvaltare

Det slår aldrig fel numera. Varje gång det är dags för Anders Borg att presentera en ny budget tävlar tidningarnas nyhets- och ledaravdelningar om vem som på det finurligaste sättet kan beskriva Anders Borg som en finansminister i Gunnar Strängs och, kanske, i Göran Perssons anda. Borg är socialdemokraten Socialdemokraterna önskar att de hade men aldrig fick, menar man.

När finansministern beskrivs på det här sättet brukar det vara hans sätt att agera och inge förtroendet som åsyftas. Men det skulle lika gärna kunna handla om att det parti han företräder inte längre är vad det brukade vara.

Det var inte länge sedan ledande moderater kallade sitt parti för liberalkonservativt. Numera är Moderaterna varken liberalt eller konservativt. Av det forna idépartiet som gick till storms mot högt skattetryck och en omfattande offentlig sektor har blivit ett pragmatiskt maktparti, ett slags borgerlighetens spegelbild av Socialdemokraterna.

När Moderaternas partisekreterare i går inledningstalade på sitt partis kommunala rikskonferens i Göteborg, kunde han knappast ha varit tydligare med att markera övergången från idé- till förvaltarparti.

- Förnyelsen är här för att stanna och utvecklingen fortsätter. Vår ambition att bli ett brett och öppet parti som kan ta ansvar för hela Sverige innebär att vi ständigt måste förnyas, sa Schlingmann till de drygt 2000 åhörarna.

Målet är inte längre ett systemskifte utan att "formulera välfärdsuppdraget" och att skapa förutsättningar för "en stark offentlig sektor". Hört den förut? Från andra sidan blockgränsen?

Samtidigt går det inte att förneka att den förändring av Moderaterna som inleddes när Fredrik Reinfeldt valdes till partiledare var en förutsättning för maktskiftet 2006. De "gamla Moderaterna" lyckades aldrig vinna tillräckligt många väljare. Det fanns aldrig ett tillräckligt starkt stöd för ett "stort systemskifte".

Men det gör inte förlusten av ideologiska alternativ mindre kännbar. När de två största partierna mest dividerar om jobbavdragets fjärde steg eller storleken på de kommunala statsbidragen uppstår ett tomrum i svensk politik. Det öppnar förstås arenan för de andra partierna. Än så länge har de dock inte tagit vara på detta.

Måna om att hålla samman Alliansen låter Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna allt för ofta idédebatten. Av de liberala respektive konservativa tankar dessa partier skulle kunna göra sig till språkrör för blir inte mycket. På andra sidan blockgränsen är tendensen inte lika tydlig, men visst bakbinds även Miljöpartiet av Socialdemokraternas pragmatism.

Även om de kunde kasta sig loss från de realpolitiska bojorna, är det inte möjligt för de mindre partierna att i dag helt överta den tyngd och den kraft i debatten som S och M skulle kunna ha. De är helt enkelt för små. Så reduceras valet till en kamp mellan två förvaltare. Och idéerna och visionerna får anstå ytterligare en mandatperiod.