Ska det bli något måste man bestämma sig, sätta ned foten. Annars får ni inga konserthus eller arenor. Uppsalas kommunpolitiker förhåller sig i fallet Gränby arena till invånarna som ibland föräldrar till sina barn. Nu gör vi så här och då vill vi inte höra något gnäll. Otacksamma ungar!
Metoden som majoriteten bestämt sig för heter OPS (offentlig-privat samverkan). Den har inte växt fram som den bästa och enda tänkbara lösningen genom moget övervägande, utan av nöd och tvång. Det privata näringslivet var helt enkelt inte berett att finansiera arenan som det var tänkt.
Den mest olydiga ungen av alla heter Eva Edwardsson och sitter i kommunfullmäktige för Folkpartiet. Hon är jurist och expert på offentlig upphandling. Och hon har ifrågasatt OPS redan från början, både vad gäller laglighet och nytta för kommuninvånarna. Vid fullmäktigebeslutet om arenan lade hon ned sin röst.
Edwardsson påpekar på UNT Debatt (22/1) att hon inte är säker på att förfarandet är olagligt. Hon uttrycker till och med en viss beundran för kommunens ”kreativa lösning” i fråga om Gränby arena. Men lagen säger trots allt att samverkansprojekt, liksom rent kommunala projekt, ska upphandlas. Annars handlar det om otillåtet statsstöd till ett privat företag.
Ett exempel på OPS i närområdet är Arlandabanan, där upphandlingen vanns av konsortiet A-Train som sedan 1999 också driver tågtrafiken Arlanda Express.
Majoritetens sex kommunalråd läxade på UNT Debatt i torsdags upp Eva Edwardsson. Lösningen för arenan är inte bara laglig (snart, efter modifieringar enligt förvaltningsrättens kritik). Den är dessutom billigast och bäst på alla sätt och vis. Varför? Därför att vi säger det. Föräldern igen.
Tvärsäkerheten oroar en del. Det är fullt möjligt att majoritetens lösning är den billigaste och att man också snart får grönt ljus av EU-kommissionen. Men projekt i halvmiljardklassen bör genomföras i visst samförstånd eller, om detta inte är möjligt, åtminstone med ett öppet sinnelag där alla argument tas med i beräkningen. I Uppsala kommun tycks detta av någon anledning vara särskilt svårt.
Kommunen ska förstås handskas varsamt med skattepengar och hitta de billigaste lösningarna. Men det har också ett värde i sig att agerandet är tydligt och enkelt. En kommun bör inte röra sig i gråzoner. Uppgiften att bryta ny juridisk mark kan med varm hand överlämnas till andra aktörer.