Håkan Juholt har inte lyckats vidare väl som utrikespolitiker, och han kämpar fortfarande för att bli tagen på allvar som partiledare. Men på ett område har han redan skapat sig en skarp profil: han är den kulturintresserade socialdemokraten.
Kanske beror framgångarna främst på att Alliansen inte erbjudit något större motstånd. Lena Adelsohn Liljeroth fick en mjuk start som kulturminister, men det var kanske främst på grund av den allmänna överraskningen över att Moderaterna lyckats hitta en seriöst kulturintresserad kandidat till posten (efter Cecilia Stegö-Chilò, direktrekryterad från Timbro).
På senare år har Adelsohn Liljeroth dessvärre mest märkts genom att gång på gång reta upp svenska kulturutövare och -intresserade med små onödiga nålstick.
Somligt har mest varit komiskt, som den floppartade utnämningen av Johan Staël von Holstein till ny ledamot i kulturrådet. Annat har varit svårt att skratta åt, exempelvis upprensningen i stödet till samhällsinriktade kulturtidskrifter och slopandet av fria museiinträden. Därmed insparade medel är kaffepengar i budgetsammanhang, men har verkliga konsekvenser för både mångfalden i svensk samhällsdebatt och museernas besökssiffror.
Nu senast är det biblioteksersättningen det stormar om. Som betalning för att folkbiblioteken kan låna ut deras böcker kostnadsfritt, får svenska författare sedan 1954 en mindre ersättning fördelad genom Svenska författarfonden. Under 2010 låg grundbeloppet per utlånad bok och år på 1 krona och 32 öre, varav 79 öre tillfaller den enskilde upphovsmannen (resten utgår i form av till exempel stipendier). Det blir alltså inga stora summor, men i alla fall lite klirr i växelkassan som tack för utfört arbete.
Totalt kostade ersättningen till svenska författare 128 miljoner kronor under 2010, vilket förstås är småpengar med tanke på hur många gratisutlåningar det finansierar. Men dyrare får det tydligen inte bli. Ministern har brutit förhandlingarna med författarfonden och ensidigt beslutat höja ersättningen med, trumvirvel: 1 öre.
Detta är summor på felräkningsnivå i statliga budgetsammanhang, och det är inte ett rimligt sätt att hantera frågan. Att gång på gång ge nya tjuvnyp åt kulturlivet kan inte vara en kulturministers uppgift. Frågan är om man inte behöver fundera över partiernas rollfördelning i regeringen, om den posten ska kunna fyllas med en tung kulturpolitiker.