Det nya handelsavtalet mellan EU och Kanada, Ceta, förändrar ingenting. Den globala trenden är att vi går mot mindre frihandel och mer protektionism. Man kan säga att Ceta slank igenom innan portarna stängdes, efter omfattande protester i en rad länder och flera veckors obstruktion från den belgiska regionen Vallonien. Mot ett avtal med Kanada!
Ceta var i grunden färdigförhandlat redan för två år sedan. Sedan dess har migrationsströmmarna in till EU först ökat, och sedan stryps nästan helt med stängsel, gränskontroller och ett avtal med Turkiet. Att Storbritannien beslutade att lämna EU var en reaktion på samma sak, det man uppfattade som baksidan av fri rörlighet. Att Donald Trump klivit fram som presidentkandidat i USA är ytterligare ett exempel på samma sak. De nationalistiska krafterna har gett nytt bränsle till motståndet mot frihandel.
Vänsterkritiken mot frihandel har funnits under lång tid, och gjort sig påmind under förhandlingarna om de nordamerikanska avtalen Ceta och TTIP (USA). Den går ut på att avtalen innebär försämringar för miljö och arbetsförhållanden hos den part som har de strängaste reglerna, i dessa fall EU. Man anser också att avtalen gynnar företagen, särskilt storföretagen, på bekostnad av arbetstagare och fackliga organisationer.
Det har knappast hjälpt att förhandlarna gjort nya skrivningar och försäkrat att miljö- och arbetsmiljölagstiftningen i EU gäller även i fortsättningen. Argumentet att utan ett nytt avtal står man kvar med de gamla, som är långt mycket sämre på dessa områden, har inte heller fallit i god jord. Misstanken finns där ändå, om att ökad frihandel inte är någonting som kommer att gynna vanliga medborgare.
Ceta till trots, uppförsbacken för TTIP-förhandlingarna med USA är enorm. Några månader går förlorade direkt på grund av maktskiftet i Vita huset. Om Trump blir president läggs förstås en våt filt över alla förhandlingar. Men även om Hillary Clinton vinner, vilket allt tyder på, så måste hon förhålla sig till väljarna som röstat för att sluta sig mot omvärlden. Och mot en fientligt inställd kongress, åtminstone i den ena av de två kamrarna.
Att sälja in ökad frihandel med fler jobb och högre tillväxt räcker inte om många utgår från att det är någon annans jobb och tillväxt som gynnas, på bekostnad av det egna landets. I politiken har känslor och förenklade budskap för närvarande övertaget mot fakta. Det är gångbart att säga att man inte vill ha hit andra länders smutsiga företag med usla villkor, till exempel.
Det bästa motmedlet mot populism, förenklingar och förvanskningar är sanningen. Och sanningen är att vi behöver varandra mer än någonsin i världshandeln, att handel är vägen ut ur fattigdom, mot krig och konflikter och för en bättre miljö. Därför får frihandelsvännerna aldrig ge upp.