Vinterns tågkaos dröjer sig kvar i minnet hos många Uppsalabor. För alla de som satt fast i vagnar någonstans mellan Uppsala och Stockholm är det nog svårt att känna förtroende för SJ och Trafikverket igen.
Tågtrafiken är en flaskhals. Ska Uppsala fortsätta att utvecklas behöver vi körbara spår ut i Mälardalen. Som resenärer måste vi kunna lita på att vi kommer dit vi ska.
I en intervju i torsdagens Dagens Nyheter konstaterar SJ:s vd, Jan Forsberg, att botten är nådd. I höst utlovas bättring. Punktligheten och resegarantin ska förbättras. Samtidigt vidhåller Forsberg att bollen ligger hos Trafikverket som belastar rälsen för hårt. ”...2005 tillät Trafikverket tio extra tåg om dagen förbi centralen (i Stockholm), och det skapade problem i hela nätet.”
SJ vill precis som tidigare fördela skuldbördan. Trafikverket har hittills inte varit särskilt intresserade av att dela ansvaret för problemen. Det pågående bråket mellan det statliga företaget och den statliga myndigheten börjar bli tröttsamt. Det är hög tid för politisk styrning. Vilka slutsatser ska vi egentligen dra av de återkommande problemen?
I en artikel från förra året lovar de rödgröna att sätta stopp för avregleringen av tågtrafiken. Nog med ”ideologisk experimentverkstad” ryter (den tjänstledige) tågmästaren Lars Ohly. Ett krav som upprepades i våras av Socialdemokraternas talesperson på området, Lena Hallengren.
Sällan har så mycket sten kastats i ett så litet glashus. Avregleringen är långtifrån fullbordad. Drar de rödgröna i nödbromsen händer inget annat än att det nuvarande systemet består.
I dagsläget har privata aktörer möjlighet att konkurrera med SJ på helgerna.
Det närmaste året kommer restriktionerna stegvis att lyftas. Tanken är att ökad konkurrens ska leda till bättre service och bättre valfrihet för resenärerna. Om den förhoppningen infrias är svårt att säga. Precis som kritikerna påpekar kan det också bli så att ett fåtal stora aktörer (framförallt SJ) skaffar sig kontroll över marknaden utan att det blir någon större valfrihet för konsumenterna. Dessutom kvarstår problemen med bristande underhåll av järnvägsnätet.
Under alla omständigheter är det knappast troligt att det skulle finns en mirakellösning. En återgång till gamla tiders statsmonopol är knappast aktuell. Inte heller en marknadslösning med fri konkurrens saknar fel och brister. Infrastrukturfrågor lämpar sig näppeligen för ideologiska skygglappar. Det viktiga är att tågen går och kommer fram i tid. När tågen står stilla får det nämligen långtgående konsekvenser för samhället i övrigt.
Tågtrafiken måste prioriteras tydligare av våra folkvalda. Ute på spåret tryter tålamodet hos passagerarna.