I dagarna aktualiseras åter frågan om Taiwans internationella status. Det demokratiska Taiwan, med 23 miljoner invånare, ansöker om rätt att delta i WHO, FN:s organ för hälso- och sjukvårdsfrågor.
Dessvärre måste man utgå från att ansökan i vanlig ordning avvisas. Kina hävdar, snart femtio år efter inbördeskriget, att Taiwan endast är en upprorisk kinesisk provins. Alltså kan Taiwan, som är en av Asiens mest vitala demokratier och världens fjortonde handelsnation, inte bli medlem av FN. Med samma argument har landets hittills hållits utanför FN:s underorgan.
Den som vill kan argumentera länge kring Taiwans verkliga och formella status. Den som vill kan också hävda att tidigare regeringar på Taiwan - före demokratiseringen - själva bidragit till landets diplomatiska isolering.
Men ingen kan gärna bestrida att Taiwan i dag, i alla praktiska avseenden fungerar som en självständig stat och att frågan om återförening med Kina bara kan aktualiseras om regimen där ersätts av ett demokratiskt styre - och då bara genom att folket på Taiwan självt får ta ställning.
Kinas inställning lär inte rubbas under överskådlig tid. Men när det gäller FN:s underorgan, t ex WHO, borde inte minst EU-länderna ha modet att säga emot. Taiwan ansöker inte heller om regelrätt medlemskap i WHO utan om en status som ger möjlighet att delta i Världshälsoorganisationens arbete.
Givetvis hoppas Taiwan på detta sätt att stegvis nå det som man inte kan nå direkt. Men också för WHO som sådant är dagens situation orimlig. Sars-epidemin och den s k fågelinfluensan, som uppstått och spritts just i Asien, visar vad saken gäller. En femtedel av dödsfallen i sars inträffade på Taiwan. Naturligtvis kompliceras samarbetet i hälsofrågor av detta slag om ett av nyckelländerna i sammanhanget inte kan delta i WHO:s arbete.
Det kinesiska argumentet att Kina svarar för Taiwan är naturligtvis alldeles ohållbart. Kinas påfallande ovilja att medge att landet ens hade ett problem med sars när epidemin dök upp liksom oviljan att sprida information till just Taiwan är inte heller ägnat att inge förtroende.
EU skulle kunna uträtta mycket för att bryta dödläget. Exakt hur tänker Laila Freivalds motivera att Sverige även denna gång avstår från att försöka driva fram en rimligare hållning?