De snubblade på sin egen taktik. Oppositionspartierna skulle tillfoga regeringen ett pinsamt nederlag i frågan om brytpunkten för statlig skatt. Men när det kom till votering vann regeringen med en rösts majoritet. Jonas Sjöstedt (V), Mikael Damberg (S) och Carina Hägg (S) var frånvarande utan lov.
Riksdagen har därmed avvisat det utskottsinitiativ som skulle göra det möjligt att stoppa den höjning av brytpunkten som ingår i regeringens budgetförslag. Kanske gör oppositionen ett nytt försök. Men den propagandaeffekt som man ville uppnå är redan bortspelad. Eftersom den sakfråga man ville utnyttja är så pass liten så borde man i stället hejda sig och tänka efter om ett nytt försök verkligen är värt priset.
Vad S, MP och V försökte göra – i förlitan på hjälp av Sverigedemokraternas röster – innebar nämligen att man skulle bryta mot de regler för hur statsbudgeten antas som nu har tillämpats i femton år. Reglerna är inskrivna i Riksdagsordningen, vilken har status som näst intill grundlag.
Sakfrågan handlar om att en mycket måttlig skattesänkning för personer som tjänar över 36 000 kronor skulle utebli och om en lika måttlig förstärkning av statsbudgeten, med cirka tre miljarder. Genom att bryta ut denna del av budgetpropositionen skulle regeringen tillfogas ett generande nederlag, vilket förmodades öka chanserna för att den också förlorar valet.
Men sakligt sett – och partistrategiskt i ett bara lite längre perspektiv än valårets – så var oppositionspartiernas beteende helt irrationellt.
De tre miljarderna är alltså ganska betydelselösa. Budgetens sammantagna reformutrymme anges ju till 24 miljarder.
Men det handlar varken om miljarderna eller om brytpunkten i sig. Den kan läggas både här och där, förbli oförändrad i decennier eller justeras i takt med den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Det viktiga är att beslutet är och måste vara en del av budgetbeslutet.
Bakgrunden är att regeringarna i Sverige ofta är minoritetsregeringar. Sådana har definitionsmässigt svårt att få igenom en sammanhängande statsbudget. Olika majoriteter i olika frågor kan förstöra regeringens möjlighet att utöva kontroll över ekonomin.
Med bred majoritet över blockgränsen har man därför infört bestämmelser som säger att hela budgeten ska antas – eller förkastas – vid ett enda tillfälle. Och det gäller alltså både beräkningen av statens inkomster (skatterna) och besluten om statens utgifter. Tillfälliga majoriteter ska inte kunna förvandla budgeten till en schweizerost med hål lite här och var.
Oppositionspartierna försöker rädda sig genom att säga att budgetreglerna bara gäller budgetens utgiftssida. Att förstärka budgeten genom att se till att planerade skattesänkningar uteblir skulle däremot vara fullt tillåtet.
I Riksdagsordningens femte kapitel, paragraf tolv, står det däremot så här:
”Om riksdagen har fattat beslut enligt första stycket, fastställer riksdagen för det närmast följande budgetåret genom ett enda beslut
dels för varje utgiftsområde en utgiftsram, som anger det belopp till vilket summan av de till utgiftsområdet hörande utgifterna högst får uppgå,
dels en beräkning av inkomsterna på statens budget.”
Om denna princip har alltså Socialdemokraterna och de borgerliga partierna – liksom Miljöpartiet – varit överens i många år. Den har också varit viktig för den ordning och reda i statsfinanserna som både Göran Perssons och Fredrik Reinfeldts regeringar berömt sig av.
Nu ville man bortse från den för nöjet att få tillfoga regeringen ett nederlag.
Men frågan är hur roligt det skulle bli. Det kan ju tänkas att alliansen verkligen förlorar valet och att Stefan Löfven blir statsminister. Det är högst sannolikt att han då får leda en minoritetsregering, direkt efter valet eller i ett senare skede. Hur ska en S-ledd minoritetsregering få igenom en sammanhängande budget om reglerna för budgetbeslut är upprivna?
De borgerliga partierna kan förstås välja att inte bete sig likadant som oppositionen nu tänkte göra. Men kan Löfven verkligen räkna med det?
Valtaktiken kan lätt ta över i alla läger. Då är vi plötsligt tillbaka i det budgetpolitiska kaos som rådde ännu vid 1990-talets början. Men nu har Löfven fått en gratischans att tänka om.