Tala högt om unionens fel

Är det freden, frihandeln eller friheten som är hörnstenen i den europeiska unionen? Det var EU-minister Birgitta Ohlsson som ställde frågan i sitt linjetal till Utrikespolitiska institutet i måndags kväll. Det korta svaret är naturligtvis: alla tre.

Birgitta Ohlsson, EU-minister.

Birgitta Ohlsson, EU-minister.

Foto: GUNNAR LUNDMARK / SCANPIX

Uppsala2011-02-09 00:00
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

EU grundades som ett fredsprojekt, för att sätta stopp för de oupphörliga krig som härjat kontinenten. Men det var en fredsdröm som vilade på sunda nyttokalkyler. Genom kol- och stålunionen länkades de stora europeiska staternas ekonomier samman, och frihandeln spändes för fredens vagn.

I detta fanns också frihetsdimensionen. Det demokratiska styrelseskicket och marknadsekonomin hängde samman, då som nu, och delade värden om tolerans och öppenhet är vad som sedan grundandet har fyllt EU-projektet med mening och innehåll.

Det är befriande att höra Birgitta Ohlsson tala om unionsprojektet i ideologiska termer. Europadebatten reduceras lätt till ett livlöst rabblande av statistik eller datum. Därför så välkommet med en EU-minister som ser dessa frågor i deras historiska sammanhang, och särskilt söker efter sätt att ge dem en moralisk udd.

Det är viktigt just nu, när farliga frågetecken kring fri- och rättigheter börjar resas inom unionen. I Ungern, EU:s nuvarande ordförandeland, har en ny presslag stiftats som ger regeringen svepande möjligheter att påverka debatten. Premiärminister Viktor Orbáns retorik och beteende framstår som allt mer främmande för den liberaldemokratiska tradition EU bygger på.

I Italien har Silvio Berlusconis mångåriga vanstyre och urholkning av det politiska samtalet lett till en allt mer infekterad situation. Den populistiske premiärministern utmanas av högerextrema ”postfascister”, men tar i sin tur själv stöd av fascister utan post-prefixet. Det är faktiskt tveksamt om vare sig Ungern eller Italien skulle ha ansetts lämpade för EU-medlemskap om de i dag ansökt om inträde i unionen.

Trots det har vi få möjligheter att tvinga fram förbättringar. Visserligen går det att återkalla ett lands rösträtt i ministerrådet, men dels kräver det total enighet, dels är det en sista och kraftigaste sanktion.

Tyvärr verkar intresset för fri- och rättigheter inom EU inte precis översvallande från ledarna för de stora stater som dominerar unionen. Varken Merkel, Sarkozy eller Cameron — uppenbarligen inte Berlusconi — har engagerat sig nämnvärt i försvaret av EU:s politiska principer mot dessa inre utmaningar.

I det läget får man vara glad att vi har en så aktiv EU-minister som vi har. Opinionsbildning är också politik, och vi ska inte vara rädda för att kritisera övertrampen när vi ser dem. För en liten stat som Sverige är det tvärtom klokt att tala dubbelt så högt och ofta, om vi vill vara med och påverka.

Läs mer om