Tala klarspråk med Moskva!
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Denna invandring uppmuntrades med syftet att öka förryskningstrycket, tränga tillbaka det inhemska språket och kulturen och så småningom rent av försätta ursprungsfolket i minoritet. I Lettland var det kanske ett decennium från att lyckas. Avsikten var att därigenom för all framtid säkra Sovjets/Rysslands politiska, militära och ekonomiska kontroll över dessa länder.
Den typen av oförrätter kunde ha bäddat för allvarliga etniska motsättningar i Estland och Lettland, men som de bägge professorerna Krister Wahlbäck och Thomas Lundén påminner om i en utomordentligt stringent och klarläggande artikel på söndagens DN Debatt har inget sådant ägt rum i Estland eller Lettland. Inga våldsdåd, och ännu mindre mord och mordbränder, som förekommit i Tyskland, Frankrike — och även här i Sverige.
"Balterna har visat större tolerans", konstaterar de, "trots att deras invandrare ingalunda varit anspråkslösa arbetssökande från avlägsna länder, utan kommit från stormaktsgrannen under ockupationens och annekteringens decennier". Så är det också mycket få av de s k baltryssarna som flyttat tillbaka till Ryssland — och en del av dem som ändå gjort det har sedermera återvänt.
Ändå mal den ryska propagandan år ut och år in och åtskilliga nappar på kroken, även större andar än Jörn Svensson och det notoriskt osakliga tv-programmet Uppdrag granskning. Estland och, i synnerhet Lettland, sägs förtrycka sina "ryska minoriteter" å det grövsta, bl a genom att vägra dem automatiskt medborgarskap, "göra dem till andra klassens medborgare", "icke-medborgare".
Den linjen skulle ha fog för sig — om det verkligen handlade om minoriteter. Men det gör det inte. Det finns i och för sig ryssar i Estland och Lettland med minoritetsstatus, nämligen de som levde i dessa länder före ockupationen 1940, och deras ättlingar. De blev också självklart medborgare.
Men som Krister Wahlbäck och Thomas Lundén förtjänstfullt påminner om, kom den dominerande delen av baltryssarna till Estland och Lettland under ockupationen —och de är att betrakta som invandrare, enligt den definition som tillämpas av Sverige (och alla andra EU-länder, även dem som till och från kritiserar balterna).
I Europarådets konvention om minoriteter definieras minoriteter som folkgrupper vilka "av hävd" bott i ett land. I Sverige innebär det minoritetsstatus för grupper som fanns i landet före 1900. Efterkrigstida invandrare — balter, ungrare, greker, bosnier o s v — faller utanför.
En viktig orsak till det språkbruk som inkluderar alla baltryssar i minoritetsbegreppet är att det tidigt bedömdes som viktigt att den europeiska säkerhetskonferensen skulle ges en övervakande och rådgivande roll i frågan om baltryssarnas ställning — och OSSE har bara behörighet för minoriteter, inte för invandrare. Alltså godtogs denna definition, klokt nog även av balterna — och OSSE kunde spela en viktig, konfliktdämpande roll.
Men detta ändrar inget i sak. Huvuddelen av baltryssarna är invandrare och i den egenskapen inte berättigade till automatiska medborgarskap. Men som invandrare utgör de, som Wahlbäck och Lundén påpekar, en gynnad grupp jämfört t ex med invandrare i Tyskland och Frankrike.
Ändå är det givetvis rimligt att de har generösa möjligheter att bli medborgare om de så önskar. Sedan åtskilliga år är det också så, efter påtryckningar bl a från Sverige. Men det är, påpekar de båda, viktigt att detta "presenteras just som det undantag och det tillmötesgående som det utgör".
I slutet av sin artikel kräver de bägge att Sverige skall tala "klara verba" om den ryska propagandan som vilseleder baltryssarna på ett sätt "som skadar deras intressen".
Just utrikesminister Laila Freivalds har nog gjort mer än någon annan europeisk minister i det avseendet — men bör ändå ta uppmaningen på allvar. Som de två påpekar i en lätt infernalisk formulering sade redan Olof Palme för länge sedan att "små länder måste visa solidaritet med varandra".