Tala mer om Bryssel
Tystnad råder i svensk Europadebatt. Något EU-val är inte på gång förrän om fyra år, någon folkomröstning står inte för dörren och debatten om konstitutionen har mattats av rejält sedan fransmännen och holländarna sade nej för några månader sedan.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Med den inställningen lär larmrapporterna om det folkliga EU-motståndet aldrig upphöra. Inte blir det bättre av att politiker i regeringsställning — i såväl Sverige som andra länder — gärna skriver allt som fungerar bra på det egna förtjänstkontot medan EU får klä skott för allt som fungerar sämre.
Men som kommissionstjänstemannen Mose Apelblat påpekar (DN Debatt 4/8) är det fel att lägga skulden för brister på arbetsmarknaden, vården eller kriminalpolitiken på EU. Alla dessa är politikområden där besluten fattas i respektive medlemsland. Med tanke
på att överstatlighet är ett av de fulaste orden i EU-debatten får man dessutom anta att de flesta är nöjda med att det förhåller sig på det viset.
Häri ligger en del av unionens problem. Själva idén med den så kallade subsidiaritetsprincipen — att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt — är ju att de flesta frågor som berör vardagen för medborgarna ska fattas på lokal eller nationell nivå. Det är också denna typ av frågor som engagerar medborgarna mest. Inte undra på att "Bryssel" känns långt borta när EU främst ska syssla med frågor som för länge sedan har lämnat köksbordsstadiet.
Ett annat problem utgörs av vad man skulle kunna kalla den utochinvända plånbokens princip. Människor i de glesbygdsområden som bevisligen tjänar mest i kronor och ören på medlemskapet, i form av europeiskt regionalstöd, är de som är mest negativa till det svenska EU-medlemskapet, vilket onekligen är en paradox. Anledningen är förstås att attityderna till medlemskapet sällan bygger på rationella ekonomiska kalkyler utan på traditioner och myter kopplade till såväl den egna nationen som det europeiska samarbetet.
De Europavänner som tror att detta kommer att förändras för att EU har fått en pr-kommissionär i Margot Wallström lever i en drömvärld. Fler måste våga diskutera EU-frågor även mellan valen.