Tar Persson intryck?
Sju riksdagspartier, alla med andra ord, blir ganska sällan helt eniga i viktiga sakfrågor. När det någon gång sker borde saken vara klar och ett beslut att följa som amen i kyrkan.I synnerhet kan man tycka att det borde vara fallet när frågan gäller något så behjärtansvärt som hanteringen av stora kriser, typ tsunamikatastrofen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
När försvarsberedningen i går, i samband med Folk och försvars årliga rikskonferens i Sälen, presenterade rapporten En strategi för Sveriges säkerhet för försvarsminister Leni Björklund bekräftade hon också att regeringskansliet känner ett ökat tryck på sig att komma framåt i fråga om krishanteringen. Men nu är det, som alla vet, inte statsrådet Björklund som bestämmer i regeringen, utan statsministern. Och han har tidigare struntat i liknande rekommendationer från försvarsberedningen.
Det mesta talar för att ingenting skulle ha hänt den här gången heller, om det inte varit för tsunamikatastrofen. Men möjligen har statsministern denna gång uppfattat att hans gängse trumpenhet i denna fråga nu är alldeles osedvanligt malplacerad. Logiskt sett borde han nu under det nyss inledda valåret vara ytterst intresserad av att minimera allt som kan påminna valmanskåren om förra årets pinsamheter från regeringens sida.
Nu talar ändå ett par omständigheter för att det kan komma att ske något, utöver den partipolitiska enigheten i försvarsberedningen. Den första handlar i all enkelhet om att många människor drabbades av tsunamikatastrofen på ett personligt plan,
hårt och direkt. För dem, och för många andra, ter sig statsministerns hittillsvarande attityd av arrogant ofelbarhet som synnerligen utmanande och provocerande. Den typen av stämningar brukar socialdemokratin, i synnerhet under ett valår, vara mycket angelägen om och skicklig på att neutralisera.
Den andra omständigheten rör konstitutionsutskottets snart aktuella granskning av regeringen. Den kan visserligen inte avvärjas ens av en snabb och total anslutning från regeringens sida till försvarsberedningens förslag. Granskningen gäller ju förfluten tid och inte regeringens avsikter för framtiden.
Men naturligtvis skulle ett snabbt, positivt ställningstagande från regeringens sida ta åtskilligt av luften ur seglen på granskningen. Inte minst skulle den kunna utgöra ett fikonlöv för vänsterpartiet och miljöpartiet att dölja sig bakom i frågan om den misstroendeomröstning mot åtminstone stats- och utrikesministern som med stor sannolikhet lär följa efter KU-granskningen — och som naturligtvis är ett stort bekymmer för dessa bägge regeringssugna partier.
Alla taktiska spetsfundigheter å sido vore det från saklig synpunkt positivt om försvarsberedningens förslag kunde förverkligas. Det innebär en klar förbättring i förhållande till dagsläget. Med en krisenhet i statsrådsberedningen, inriktad på analys och uppgiftsinsamling och med nära tillgång till statsministern, skulle eländet från annandag jul 2004 inte behöva upprepas.
Då skulle det finnas fasta och inövade rutiner dels för hur en krishantering kan inledas, där det ligger fara i dröjsmål, dels för hur regeringen så snabbt och samlat som möjligt kan ges beslutsunderlag och trycka på startknappen — allt en välgörande kontrast till tsunamikatastrofen.