Det är onekligen ett tankeväckande sammanträffande att en enig byggnadsnämnd beslutar sig för att en av stadens mest omdiskuterade fasader - tårtpapperet på Åhléns - ska ersättas av glas, samtidigt som ett amerikanskt filmteam gör sitt bästa för att ”återskapa” sextiotalet på Drottninggatan.
Åhlénshuset, då Tempohuset, har ju varit omskrivet och minst sagt kontroversiellt ända sedan det uppfördes. Dels för sitt speciella utseende, men kanske också för att just detta hus mer än något annat har blivit en symbol för den rasande rivningsvåg som sköljde över Uppsala och andra svenska städer på sextiotalet.
Och det är lätt att förstå upprördheten då. På platsen där nuvarande Åhléns nu står låg tidigare det historiskt värdefulla Scheeleapoteket. Så här i efterhand är det nog inte många som förstår det rimliga i den rivningen. Byggnaden hade i dag kunnat vara en av Uppsalas sevärdheter. Men rivna hus återuppstår inte, hur gärna man än vill det. Och att byta ut en kulturhistoriskt värdefull betongfasad mot en anonym glashistoria ger verkligen inte det förflutna åter.
Om den nuvarande fasaden är vacker är en smakfråga. Däremot är den onekligen unik - eller nästan unik. I hela landet finns det bara några få hus med liknande fasader. Därför håller det inte att som byggnadsnämnden avfärda de kulturhistoriska argumenten. Huset är i behov av en renovering, men det är möjligt att genomföra det och ändå bevara byggnadens utseende. Byggnadsnämndens ordförande Liv Hahne medger själv att ”visst skulle man kunna gjuta nya betongplattor och behållit tårtfasaden”.
Scheeleapoteket fick inte chansen att stå kvar och minna om en av många byggnadsepoker som Uppsala genomgått. Att riva det huset var ett stort misstag, men nu har byggnadsnämnden beslutat göra om samma misstag, om än i en mindre skala. Tårtpappersfasaden förtjänar att vara kvar. Den är ett tydligt minnesmärke över dåtidens arkitekturideal och bidrar till mångfald i en annars ganska enahanda centrumstadsbild.
Vad nämndens ledamöter tycker är ”fint” respektive ”fult” är ointressant. Stadsmiljö handlar om mer än en handfull förtroendevaldas smakpreferenser. Då är byggnadskontorets motivering intressantare. Kontoret anser att en fasad ”med det nya tidsenliga utseendet blir en ny årsring i det centrala Uppsala”. Tidsenlig ska här förstås som av glas.
Visst skulle det gå att uppföra glasfasader kring gågatan, men varför måste just en kulturhistoriskt värdefull fasad vara den som måste stryka på foten. För den som vill ”modernisera” och skapa nya ”årsringar” finns flera anonyma skokartongsfastigheter i tegel och betong i de centrala delarna av Uppsala.
Lär av tidigare decenniers misstag. Dåtidens byggnader kommer inte tillbaka bara för att ni ger er på samtiden. Varken byggnadsnämnden eller något amerikanskt filmteam kan på riktigt återskapa sextiotalet. Kalla till ett nytt sammanträde, riv upp beslutet och rädda ett omistligt inslag i Uppsalas stadsbild.