Terrorismen kan inte förklaras med Irak
Beror det på Irak eller beror det inte på Irak? Förenklade frågeställningar av detta slag är vad som just nu bjuds i många debattinlägg om terrordåden i London. Andra exempel är, precis som efter den 11 september, att det handlar om den fattiga världen mot den rika, om Mellanöstern, om Bush eller om kristna mot muslimer.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Tanken att islam i sig är bakåtblickande, inskränkt och våldsam är uppenbart orimlig. Under en lång period av historien var den muslimska världen mer tolerant och öppen än de länder som i dag kallas västvärlden. Men precis som inom den kristna världen finns också riktningar som avvisat allt som anses avvika från eller sakna direkt sanktion i skriften.
Flera århundradens stagnation i den muslimska världen ledde både till moderniseringförsök och försök att återgå till en föreställning om en ursprunglig obefläckad islamisk gemenskap. Motsvarande mönster finns också i den kristna världen. Wahhabismen i Saudi-Arabien har under lång tid varit en aktivt missionerande och extremt konservativ islamisk riktning — men Saudi-Arabien var aldrig koloniserat och påverkades intill modern tid mycket litet av omvärlden. Muslimska brödraskapet, med ursprung i Egypten, har däremot sin bakgrund i reaktioner på kolonialismen och västvärldens kulturella inflytande. Den indiska s k Deobandiriktningen som uppstod under 1800-talet var ursprungligen reformistisk men förvandlades till oigenkännlighet i pakistanska koranskolor och fördes sedan vidare till Afghanistan.
Islam splittrades kort efter Profetens död i två riktningar, sunniter och shiiter. Shiiterna, som helt dominerar i Iran och är majoritet i Irak, har sina egna extremister, men de grupper som har intresse för dagens terroristdebatt är sunniter. De representerar en föreställning om en enad och "rätttrogen" "islamisk nation", befriad från alla tänkbara "kätterier", extremt tydlig i vissa avseenden men helt ogripbar i andra. Om huvudfienden för dessa grupper är den icke-muslimska världen som sådan eller de ofta västallierade regeringar som finns i den islamiska världen kan disktuteras — kanske är det så att terror i väst ska ge legitimitet för kampen mot de nationella regeringar som måste störtas för att vägen ska öppnas till det återupprättade kalifat som ska omfatta hela den muslimska världen.
Eftersom denna ideologi är antinationalistisk och vädjar till föreställningar om kulturell gemenskap och överlägsenhet kan den lätt attrahera människor som lämnat sina hemländer för att t ex leva i Europa. Det är ett välkänt mönster att barn eller barnbarn till utvandrare ibland reagerar häftigt mot föräldragenerationens strävan till integration.
Kombinerat med arbetslöshet och socialt utanförskap kan sådana känslor leda till extrema ställningstaganden och ibland uppenbarligen till terrorism. Processen underlättas förstås om kunskaperna om både islam och om föräldrarnas hemländer brister. Och rekryterna kan uppenbarligen lika väl vara välutbildade och till det yttre framgångsrika som halvkriminella som ges en möjlighet att ge sin verksamhet ett "högre" syfte. Mönstret är av allt att döma att mindre grupper, i muslimska länder eller i västvärlden själva söker kontakt med mer erfarna likasinnade. Man uppger sig agera i al-Qaidas namn men någon central ledning finns knappast.
Mycket tyder på att de attentat som för oss ter sig helt meningslösa ur dessa gruppers perspektiv motiveras med att alla som genom sitt sätt att vara bryter mot den egna utopin uppfattas som fiender — brottet är att de är västerlänningar, judar, hinduer, shiamuslimer, inte att de gjort något särskilt förgripligt. En annan möjlighet är att den utopi man bekänner sig till är så omöjlig att man föredrar att protestera mot allt genom att begå handlingar som i den normala och icke-utopiska verkligheten uppfattats som de grövsta tänkbara brott.
Men politiken då? Det är naturligtvis orimligt att som Tony Blair avvisa varje samband mellan Londonbomberna och Irakkriget. Men det är inte Irakkriget eller Afghanistan som skapat terroristgrupperna eller deras ideologi. Extremismen fanns redan när USA, utan att ana följderna, under den sovjetiska ockupationen av Afghanistan trodde sig kunna använda bin Ladin och talibanerna som medspelare. När de första attentaten mot amerikanska mål (i Östafrika 1998)
förbereddes var Clinton president och fredsprocessen mellan Israel och Palestina pågick fortfarande. I Indien fängslades nyligen en person som planerat terrordåd i London i anslutning till 11 september — alltså före både Afghanistan och Irakkriget.
Om det finns samband mellan terrorn och vanliga politiska händelser så är de av ett annat slag än de som vanligen beskrivs. Irakkriget och andra händelser kan dra nya rekryter till terrorgrupperna, men terrorismen i sig har mer djupgående förklaringar.