Det ena är paradoxalt nog bin Ladins största framgång. Genom att rikta sin kamp mot västvärlden, i stället för mot de arabiska diktaturerna, lyckades han förena de tidigare geografiskt och politiskt splittrade jihadistgrupperna till en samlad rörelse, som inte kommer att låta sig stoppas av en mans död.
Massakern den 11 september 2001 var, trots den enorma skalan, en klassisk terroristattack. Målet var inte att döda tusentals människor — det var medlet. Som alltid när det gäller terroristangrepp syftade morden ytterst till att uppnå en politisk effekt, nämligen att tillfoga USA en symbolisk skada, locka västliga beslutsfattare till självdestruktiva överreaktioner, och göra bin Ladin själv till symbolisk ledare för den antiamerikanska kampen.
Den chansningen lyckades över förväntan. Sedan 2001 har USA invaderat två muslimska länder (Irak, Afghanistan), bombat flera andra (Somalia, Pakistan, Jemen), och allvarligt skadat sitt internationella anseende, i synnerhet i det muslimska Mellanöstern — bin Ladins avsedda publik.
Trots att organisationens kärna krympt ihop till en skara jagade flyktingar i Pakistan, har därför andra kunnat ta upp fanan. 2004 bildade bin Ladins sympatisörer al-Qaida i Irak, 2006 anslöt sig en algerisk organisation, och så vidare. Enskilda attentatsmän, som Taimour Abdelwahhab i Stockholm, har också valt att utföra sina attacker i al-Qaidas namn. Usama bin Ladins triumf är att detta skett av egen fri vilja, inte på order från hans gömställe i Abbottabad. Det är nu många år sedan han kunde spela rollen som aktiv ledare och finansiär för jihadiströrelsen — eller behövde göra det.
Det andra stora skeende som minskar betydelsen av bin Ladins död, är det svåra moraliska nederlag som han och hans ideologi har lidit i år. Den militanta religionens livsluft är de konflikter och den hopplöshet som präglat Mellanöstern i decennier, som inte lämnat andra utvägar än förtröstan på ett liv efter detta. Men genom 2011 års arabiska revolutioner har porten till framtiden slagits upp på nytt.
Det kan vara på gott eller ont — och vi har redan sett båda delarna — men nu finns ett hopp om förändring som gör de islamistiska gudskrigarna onödiga, irrelevanta för sin samtid. bin Ladin hade inte på tio år ägnats så lite intresse i arabvärlden som under de månader som föregick hans död.
Det islamistiska våldet kommer att överleva honom, men om dagens arabiska uppror lyckas leda vägen till demokratisering, ekonomisk utveckling, konfliktlösning och framtidstro — då, och bara så, kan Usama bin Ladins spöke slutgiltigt fördrivas.