Terroristen bär Prada
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Jag hållet mig därför till ett ämne som förvisso inte har samma politiska sprängkraft, men ändå berör de allra flesta under semestertid. Jag talar om flygplatser. Dessa skräniga civila platser där vapen, vakter och sura miner trängs sida vid sida med butiker som säljer rabatterad alkohol och parfymer så långt ögat kan nå. Att flygindustrin hämtar sig från en kris är uppenbart. Det är ingen lustfylld upplevelse att flyga längre, och god service kan man drömma om. Har du tur finns det en macka till salu ombord på flyget, har du otur, som jag hade på en American Airlines-flygning mellan Los Angeles och Miami, finns inte ens det! Var och en får hålla tillgodo med egen baklava.
Flygbolagens kvalitetsmässiga kapplöpning mot botten är dock inte det värsta som drabbar en flygresenär i dag. De flesta resenärer har någon lustig anekdot att berätta om sin erfarenhet av en viss flygplats, eller ett visst flygbolag. Har du ett utseende från Mellanöstern har du desto fler historier, och de är tyvärr inte alltid så lustiga.
Namn som Ahmed, Muhammed och Osama kan visa sig vara en aning obekväma. Detsamma kan sägas om långt skägg, pösiga byxor och böneband i handen. Om jag var muslimsk fundamentalist hade jag valt en bättre lämpad utstyrsel, men så resonerar inte amerikanska Department of Homeland Security som utfärdar riktlinjer för flygplatssäkerheten.
New York Times publicerade den 1 juni en artikel om hur de amerikanska myndigheterna på flygplatser systematiskt sysslar med rasprofilering och trakasserier av amerikanska medborgare av arabisk härkomst.
Artikeln fick sådant genomslag att ett flertal medborgarrättsorganisationer nu har tagit sig an arabamerikanernas sak, och inlett ett flertal högprofilerade stämningsprocesser i diverse domstolar på såväl delstatlig som federal nivå.
Den amerikanska konstitutionen erbjuder alla medborgare lika skydd inför lagen i fråga om påtvingade kroppsliga ingrepp och orimliga visiteringar, men juridiken ger föga upprättelse. Allt faller platt i domstolarnas proportionalitetsbedömningar.
Det är en skrämmande utveckling. Den Stora Terroristen lurar där ute någonstans, och det är varje flygplats plikt att göra det de måste göra för att förhindra att morgondagens Osama ber sin flygvärdinna om en extra filt.
I tider då allt är ett hot får medborgerliga rättigheter stryka på foten. Om myndigheterna skulle ta samtliga larm på allvar borde civilt undantagstillstånd gälla i USA permanent. Utvecklingen har gått åt käpprätt fel håll när en arabisk tvåbarnsfamilj släpas från avgångshallen i handklovar, för att "svara på frågor". Familjen Salhab är målsäganade i en av de processer som inletts av American Civil Liberties Union. Familjens yngsta dotter är fyra år gammal. Varje gång hon ser en uniformsklädd polis frågar hon sin pappa om de har kommit för att föra bort honom.
Min egen far har råkat ut för ett par episoder, av vilka en involverade en nitisk svensk flygplatsvakt som skruvade isär pappas rakapparat för att försäkra sig om att denne lågmälde iranske man på dryga 60 år inte hade ont uppsåt. Mig veterligen har Luftfartsverket inte ersatt honom för skadan ännu, fyra år senare.
I själva verket är det är ju mig de borde ha haffat! Jag lyckades med konstycket att omedvetet smuggla två farliga artiklar i mitt handbagage, blott tre veckor efter 11 september 2001. En schweizisk armekniv, och en hårt lagrad fransk ost. Det är skrämmande vad förändringar i lufttryck kan göra med doftpartiklarna i en lagrad ost. Att jag terroriserade en hel kabin hela vägen från franska Nîmes till London är en underdrift. Ja, för nog verkar det vettigt. Den sanna terroristen bär Prada.
Menna Hagigi
juridikstudent i Uppsala och Seattle