efter terrordåden i New York, Washington och Madrid.
Regeringen har denna gång i inledningsfasen uppträtt på ett sätt som förtjänar beröm, i välgörande kontrast till vad som framför allt var fallet efter terrordådet i Madrid. Statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds avbröt omedelbart sina semestrar och statsministern sade vad som kunde och behövde sägas denna dag.
Någon liknande komplimang låter sig inte delas ut till ledaren för det ena av regeringens bägge stödpartier, nämligen kommunistledaren Lars Ohly. I en tv-intervju, där även folkpartiledaren Lars Leijonborg medverkade, försäkrade visserligen Ohly sin avsky mot terrordådet — men ägnade sig sedan åt att ihärdigt "varna" för "förhastade åtgärder" i kampen mot terrorismen. Som om detta skulle vara den allt annat överskuggande eller ens i minsta utsträckning relevanta synpunkten timmarna efter en blodig terrorattack.
Lars Leijonborg fick syrligt påminna honom om att det snart gått fyra år sedan 11 september. Karaktäristiken "förhastade åtgärder" som en beteckning på de mått och steg som vidtagits sedan dess hör mot den bakgrunden till det avgjort mest verklighetsfrämmande som kan formuleras i ämnet.
Huvuddelen av det som hänt sedan 2001 är utredningar som antingen samlar damm eller omedelbart transformerats till nya utredningar. Det är naturligtvis självklart att ett utvecklings- och förändringsarbete inte kan hastas fram på nolltid — men mer borde definitivt ha hänt sedan 2001.
Visst finns det en känslig balans mellan kraven på åtgärder mot terrorismen och hänsynen till det öppna samhällets krav på respekt för människors integritet och privatliv. Men det räcker inte som försvar för att så lite hänt.
Det förefaller vara en relativt utbredd uppfattning bland experter på terrorism att Sverige snarare tjänar som "basläger" — för återhämtning och förberedelser för nya attacker — än som ett primärt mål för terrorattacker. Men vem kan i så fall garantera att det förblir så? Och vida viktigare från moralisk synpunkt: Är det den rollen Sverige skall spela? Skall vi skydda oss själva genom att vara "basläger" för attacker mot andra? Är det inte vår plikt att göra tillvaron i vårt land för dessa terroristnätverk så obehaglig att de inte finner det lönt att vara kvar?
Ett annat, mycket svåruthärdligt, inslag i debatten är de spetsfundiga resonemang vilka som mer eller mindre avsedd konsekvens har slutsatsen att det är president Bush och/eller premiärminister Blair som i någon mening är skyldiga till terrordåden och inte terroristerna.
Lars Ohly, som är en slipad herre, var i tv-intervjun försiktig i formuleringarna, även om han i mindre känsliga sammanhang knappast är främmande för åsikten. Riktigt illa trampade i går en ledarskribent på Dala-Demokraten som redan i sin rubrik talade om Terroristerna Bush och Blair.
Det måste slås fast med all kraft och klarhet: Skyldiga till terrordåden är terroristerna — och inga andra. Det finns helt enkelt inga ursäkter för dessa fega och vidriga illdåd, som blint och slumpmässigt drabbar vanliga oskyldiga människor och iscensätts i syfte att skrämma och förlama.
@3a Text:
Västvärldens politik är inte en orsak till terrordåden, men väl en förevändning för dem. När terroristerna slog till mot London befann sig Bush, Blair och andra av världens ledande politiker på G8-möte i Skottland — för att diskutera skuldavskrivning till Afrika, åtgärder mot aids-epidemin och växthuseffekten, bland annat. Skulle alltså de, och inte terroristerna, vara terrorister?