Runt matbord landet runt samlas familjer och bryter bröd och äter kalkon. Som kulturell vandringsresande, förlorad mellan svensk och iransk kulturtradition, tillbringade jag Thanksgiving framför datorn med ett glas vin och sedvanlig skrivkramp.
Jag gissar att många amerikaner sätter sig till bords denna Thanksgiving, med en obehaglig känsla av att det finns långt fler saker att beklaga än att känna tacksamhet inför. Man vill se ett slut på kriget i Irak, ett stopp på USA:s skrämmande beroende av olja, en plan för klimatfrågan och en stilla önskan om att någon drar i handbromsen för att få ekonomin på fötter igen. Traditionen trogen benådade presidenten två kalkoner, såsom varje amerikansk president har gjort på Thanksgiving de senaste 59 åren.
Otaliga webbsidor antyder att det i ljuset av det senaste valet, bara finns en verklig amerikansk kalkon - och han förtjänar ingen nåd.
Rapporter om stupade amerikanska soldater poppar upp på nyheterna då och då, men den ideologiska debatten har dött ut för länge sen. På min arbetsplats har galghumorn tagit över och ribban har sänkts till en nivå där det skämtas friskt om Irakfrågan - bland annat finns ett stående förslag om att jämna Irak med marken för att göra plats för världens största Wal-Mart med tillhörande parkeringsplats.
Nyheten om att Thanksgiving, med runt 200 döda i Bagdad, numera räknas som den blodigaste dagen i Irak sedan ockupationens början är tragisk läsning.
Irak genomgår en period av aldrig tidigare skådat våld, och enligt FN:s statistik är den gångna månaden den blodigaste någonsin. Irakiska medier vittnar om ett långsamt växande inbördeskrig, med amerikansk militär närvaro som en katalysator såväl som en måltavla för våldet.
Trots höga ambitioner och nyvunnen majoritet i senaten och representanthuset finns en djup rädsla i de demokratiska leden för att sända ut fel signaler till omvärlden. Det är säkert frestande
att leka med tanken att få ett snabbt slut på förödelsen i Irak genom omedelbar amerikansk reträtt, men saken är inte riktigt så enkel. Att medge förlust i Irakkriget medför en ofrånkomlig risk att det hela uppfattas som en förlust i kriget mot terrorismen, och det är inget mindre än förnedring för världens starkaste militärmakt. USA har ju snudd på varumärkesskyddat "Kriget mot Terrorismen" som slogan och utrikespolitiskt motiv.
Frågan är vad man är rädd för från amerikanskt håll. En reträtt nu, eller en reträtt om ett par år kommer troligen att ha likartade konsekvenser. Enda skillnaden är att man kanske har skonat ett par liv på vägen dit. Det kan inte på allvar vara någon som tror på en fredlig lösning av oroligheterna inom en någorlunda överskådlig framtid. Den enda vettiga lösningen vid det här laget är att ta sin flykt till demokratin.
Demokrati är ju den officiella anledningen till den amerikanska närvaron i Irak, sedan inga massförstörelsevapen påträffats i landet. Om det är demokrati som är det verkliga skälet, vad vore då bättre än att demonstrera demokrati och hålla ett val? Tryck upp enkla läsbara valsedlar och fråga irakierna om de vill att USA stannar i landet. Stanna eller åka? Om irakierna säger stanna, gör man som är brukligt även i de mest sofistikerade demokratier, ignorerar valresultatet och lämnar Irak. Om irakierna röstar att de vill att USA lämnar landet, behövs inga sura miner: majoriteten har då talat, och utträdet är betingat av demokratiska skäl. Ett lyckat uppdrag! Ta hem trupperna med huvudet högt och proklamera att demokratin har segrat. Det var väl det alla ville från början, eller hur?
Menna Hagigi