I veckan tände en tibetansk munk eld på sig själv i Neapels huvudstad, Katmandu, i protest mot Kina. Det var bara ytterligare en i mängden av munkar som tagit denna drastiska åtgärd. Sedan 2011 handlar det om omkring hundra tibetaner. Det är en allvarlig siffra.
Inför de olympiska spelen i Peking 2008 fick vi se stora protester i Tibet. Regimen svarade med våld och brutalitet. Tibetanernas ilska hade sin grund i allt från ekonomisk utsatthet till politiskt förtryck av statsmakten i Peking.
Kinas politik för Tibet är uppenbar: tvångsassimilering. Human Rights Watch släppte i juni en rapport om Kinas plan ”för en ny socialistisk landsbygd i Tibet”. Över två miljoner tibetaner har tvångsförflyttats. Bönder och nomader flyttas mot sin vilja till nybyggda byar och samtidigt rivs de gamla. Regimen vill även inhysa parti- och regimrepresentanter i varje by för att ”folket ska kunna leva tillsammans” – men vad det egentligen handlar om är att regimen vill kunna övervaka och indoktrinera befolkningen. Och allt fler kineser som har det bättre ställt ekonomiskt och politiskt flyttar dessutom in i regionen. Det spär på motsättningarna mellan de etniska grupperna.
Kravet på självständighet har sedan länge övergetts av den tibetanska exilregeringen. Den andlige ledaren Dalai Lama har i stället lyft frågor om självstyre och kulturella rättigheter. Men den kinesiska regimen vägrar att sätta sig vid förhandlingsbordet. Utifrån Pekings perspektiv är det förståeligt – om tibetanerna ska få sina rättigheter kommer andra minoriteter i landet också att kräva sin rätt. Det skulle destabilisera det kinesiska styret. Men det internationella samfundet måste sätta press på Kina i frågan om minoriteters rättigheter.
Fram tills det händer är jag rädd för att vi kommer få se fler fall av tibetaner som i ren desperation och maktlöshet tänder eld på sig själva i protest mot det kinesiska förtrycket.