Det inrikespolitiska året 2010 kan delas in i två delar. Före tredje maj. Och efter tredje maj. Före tredje maj var regeringen i gungning och oppositionen i förarsätet. Efter tredje maj var rollerna ombytta. Vad som hände? Jo, att fyra personer redovisade en lång rad med siffror. Det var det första gemensamma rödgröna budgetförslaget.
Utförsäkrade sjuka, arbetslösa ungdomar och pensionärer med dignande skattebörda. Det saknades inte politiska frågor som alla blev blanka vapen i händerna på de rödgröna, och som tvingade regeringen på defensiven. Fram till tredje maj, vill säga.
Budgetförslaget i sig var tämligen fattigt på politiska initiativ. Det låg nära regeringens förslag, men med en udd riktad mot de som kallades ”rika” eller ”välbesuttna”. Förmögenhetsskatt, fastighetsskatt, nedtrappat jobbskatteavdrag och slopat rutavdrag skulle denna grupp få vidkännas med en rödgrön regering. Miljöpartiet fick sitt med höjd bensinskatt och kilometerskatt för tung trafik.
Detta räckte för att stora grupper av mittenväljare skulle börja ställa frågor. Vad händer med skatterna på sikt vid ett maktskifte? Och vad händer med den bräckliga återhämtningen av ekonomin och jobben? Hur stort inflytande får egentligen Vänsterpartiet över regeringspolitiken? Och kan det påverka Sveriges ställning i världspolitiken?
Regeringen kunde blåsa till attack mot en konkret oppositionspolitik, något man länge väntat på. Framför allt betonades ansvar, för politiken i stort och ekonomin i synnerhet. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg fick nyckelrollerna och kunde börja lägga grunden för en valframgång. Med de rödgröna desarmerade låg vägen öppen mot egen majoritet för Alliansen i riksdagsvalet. Till slut blev det inte så ändå.
Främlingsfientlighet är ett ord som kom att prägla svensk politik under 2010. Sverigedemokraternas väg mot riksdagen byggde som vanligt på missnöjespolitik och en underliggande främlingsfientlighet. Från och med augusti övergick budskapet till öppen rasism. Med ”våldtäktsstatistik” och den famösa reklamfilmen som stoppades visade SD sin agenda, och hur satsningar på äldreomsorg med mera skulle finansieras: genom att stoppa invandringen.
Motdemonstranterna under valrörelsen snarare hjälpte än stjälpte partiet som kunde ikläda sig en offerroll. Den första månaden efter valet blev också turbulent med uttåget från Storkyrkan och strid om utskottsplatserna som uppmärksammade händelser.
Men sedan blev det ganska tyst. Övriga sju partier har visat upp en enad front och SD har inte fått den reella makt de sökte, även om de kan sabotera politiken i enstaka frågor.
Året präglades också av fruktansvärda händelser som självmordsbombaren i Stockholm i december och skotten mot invandrare i Malmö tidigare under året. Detta har fått många debattörer att slinta med tungan när det gäller svenska muslimer. Som helhet har nog händelserna trots allt mer enat än söndrat landet.
Mona Sahlin var ansvarig för Socialdemokraternas andra katastrofval i rad. Men som politiker fick hon en sällan skådad nytändning när hon slogs för att få stanna kvar som partiledare. Utan rödgrön tvångströja markerade hon tydligast av alla mot SD, och även mot Vänsterpartiet när hon gjorde upp med regeringen om Afghanistanstyrkan.
Det räckte inte. Trots att hon själv aldrig velat ha ett trepartisamarbete, och trots att S-krisen i grunden handlar betydligt mer om politik än person, fick hon ge upp ett par veckor in i november. Efterträdarfrågan liknade till en början hela havet stormar. Nu har det lugnat ned sig men framåt extrakongressen i mars lär det ta fart igen.
Vid sidan av det stora arbetarpartiet söker även Centerpartiet och Kristdemokraterna efter en vinnande politik. Folkpartiets Jan Björklund har snarare problemet att han redan fått igenom sin skolpolitik och behöver andra profilfrågor.
Utvecklingen av de mindre Allianspartierna, den nya inriktningen för Socialdemokraterna och Miljöpartiets nya språkrör är tre spännande frågor i svensk politik inför 2011.