Terrorattackerna kastar nytt ljus över hela tillställningen. För efter klockan 11.30 i torsdags tvingades alla aktörer här nere att ställa sig frågan: Ska vi ställa in? Det kan kännas futtigt att debattera med och polemisera mot varandra i vad som kan framstå som småsaker när vardagen plötsligt vänds upp och ned.
Att frågan ställs är lika självklart som att svaret på den är nej. Bortsett från satirgruppen Public Service (vid vissa tillfällen passar det inte med skämt) har också alla i Almedalen valt att fortsätta. En del kör på som vanligt, andra modifierar sina program något. Men samtalet tystnar inte.
Statistiska centralbyrån berättar på fredagsmorgonen var Sverige befinner sig i konjunkturen och konstaterar att kurvorna just nu pekar nedåt. På Donners plats debatterar vänsterpartiets Alice Åström med centerns Åsa Torstensson om var jobben ska komma. Den förra vill satsa mer på den offentliga sektorn medan den senare vill frigöra skaparkraft för entreprenörer för att få nya företag att växa fram. I Spegelsalen på Wisby hotell undrar en PR-byrå om valrörelsen redan har börjat.
Men egentligen är frågan felställd. I en demokrati tystnar aldrig den offentliga debatten. Åsiktskillnaderna mellan partier dyker inte upp några månader innan väljarna ska gå till vallokalerna och försvinner inte bara för att valstugorna monteras ned.
Politikerveckan skulle faktiskt kunna ses som själva sinnebilden för hur demokratisk konfliktlösning ser ut. Politiker och intresseorganisationer träffas och utbyter erfarenheter och argument. Någon sår ett tankefrö hos en politiker som kanske leder till ett bättre beslut längre fram. En förbipasserande tar en broschyr från Vårdföretagarna och lär sig därmed lite mer om vad vinst betyder för vården.
Den här veckan har det presenterats många rapporter, men med undantag för Riksteaterns bluffparti har det varit ont om utspel. Almedalsveckan började med tal från scenen, men har alltmer kommit att handla om samtal. Det är inget fel på den utvecklingen.
Visst går det att raljera över att det är få från allmänheten som går på något av de 200 seminarierna. Men alternativet till det demokratiska samtalet är att tyilltvinga sig uppmärksamhet genom att exempelvis skapa total förödelse på ett tunnelbanetåg. För en vecka sedan hade denna insikt hamnat i skymundan. I förrgår kom en brutal påminnelse.
SIGNERAT Håkan Jacobson