Till slut kan det sägas
LEDARE Priset för fortsatt militär alliansfrihet "kommer att bli allt högre". Det blir mycket svårt för Sverige att "framöver få ett fullvärdigt inflytande på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik om vi står utanför Nato". Till slut kunde detta sägas även av, den avgående, ÖB.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Svenska militärer, särskilt höga sådana, är i allmänhet mycket väl medvetna om var gränserna går för det säkerhetspolitiskt korrekta. Det skulle således inte falla en aldrig så avgående ÖB in att direkt och naket plädera för att Sverige skall gå med i Nato.
Men Johan Hederstedt kommer så nära en direkt plädering som det är möjligt, utan att helt trampa över, med sitt konstaterande att frågan om att priset för alliansfriheten kan bli för högt är en "politisk trovärdighetsfråga".
I hans argumentation finns inget av den gängse retorik till alliansfrihetens lov som annars präglar så mycket av den svenska säkerhetspolitiska debatten. Redan det är ett etikettsbrott som stör neutralitetsnostalgikerna inom det nuvarande regeringsunderlaget.
Han konstaterar osentimentalt att utrymmet för ett "avgränsat nationellt försvarstänkande" minskar i takt med att de gamla nationsgränserna alltmer vittrar bort.
Han påminner också om det som på senare decennier blivit alltmer uppenbart, nämligen att vårt behov av att samarbeta med andra för att utveckla, utbilda och öva våra förband hela tiden ökar. Små länder kan inte längre "självständigt och allsidigt" upprätthålla moderna försvarsmakter "med den bredd som hittills präglat den svenska försvarsmakten".
I detta ligger en paradox. Förutsättningen för att Sverige skall kunna stå alliansfritt är att vi har ett starkt försvar. Men den enda möjligheten att i framtiden få ett starkt försvar är att satsa på ett alltmer utvidgat och fördjupat samarbete med andra länder — och det sker ofrånkomligen på alliansfrihetens bekostnad.
Det är helt enkelt så, för att sammanfatta med Johan Hederstedts egna ord, att det enbart är "genom ett nära samarbete med Nato som EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik kan få full kraft".
Är det så att Natofrågan saknar aktualitet? Den tämligen sömniga säkerhetspolitiska debatten i vårt land skulle kunna tyda på det.
Mycket talar för att det i så fall handlar om en felsyn. I Finland utreds för närvarande den framtida säkerhetspolitiken. Åtskilliga signaler, bland annat en tydlig oro för utvecklingen i Ryssland, talar för att landet mycket väl kan landa i slutsatsen att ett medlemskap i Nato bäst tjänar dess säkerhetspolitiska intressen.
Finlands förre statsminister Lipponen varnade nyligen för att ett finskt nej till Nato skulle förpassa landet till "dumbommarnas" krets. Han förstår att endast ett helhjärtat engagemang också i den europeiska säkerhetspolitiken kan tillförsäkra Finland ett maximalt inflytande i EU. Finns samma insikt här?