Vårbudgeten innebär lägre skatt för landets pensionärer. Regeringen satsar 5,7 miljarder kronor på åtgärden. Men varför? Är det en eftergift till arga pensionärsorganisationer som kräver samma skatt som löntagare? Vill man med detta förekomma oppositionen som häftigt kritiserat skatteskillnaden och lovat en utjämning?
Inte alls, enligt regeringen. Det handlar i stället om att mildra effekterna av finanskrisen. Vårbudgetens syfte var just att de grupper som drabbats hårdast av krisen inte ska halka efter ytterligare. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) underströk detta i SVT:s Agenda i söndags. Pensionärer och barnfamiljer får en förstärkning.
För pensionärernas del innebär krisen att den så kallade bromsen i pensionssystemet slår till. För att säkra framtida pensioner kommer utbetalningarna att minska nästa år. Skattesänkningen mildrar alltså effekten av detta.
Det går det förstås att hävda. Fredrik Reinfeldt måste också hävda detta om han ska behålla trovärdigheten i regeringens jobblinje. Regeringen har valts eftersom den företräder en jobblinje vars idé är lägre skatt på arbete som ger fler jobb och säkrar välfärden.
Men kommer regeringen, om den blir omvald, att i logikens namn höja skatten för pensionärerna i nästa högkonjunktur? Kommer de äldre att, säg omkring 2013, få beskedet att "nu behövs inte krisåtgärderna längre, nu höjer vi skatten för att säkra jobblinjen". Det låter osannolikt, minst sagt.
De flesta pensionärer köper nog inte heller resonemanget om kriseffekterna. De har nu fått ett halvt jobbskatteavdrag, som plåster på såren för löntagarnas skattesänkningar. Och har man fått ett halvt vill man förstås ha en helt. Och varför inte? Om regeringen nu tycks anse att gapet i beskattningen var orättvist, varför ska det då finnas kvar över huvud taget?
Där kommer regeringen att befinna sig under valrörelsen. Med en motståndare som säger sig vilja jämna ut beskattningen helt. Och där regeringen säger sig vilja behålla en jobblinje med lägre skatt på arbete, men där man själv redan gått halvvägs åt ett annat håll.
Att jämna ut beskattningen helt är inte möjligt på kort sikt. Det finns det inte pengar till. Men regeringen, senast Göran Hägglund (KD) på tisdagen, säger sig vilja fortsätta med skattesänkningar för pensionärer, liksom för löntagare.
För återhämtningen i svensk ekonomi, med en arbetslöshet som riskerar att bita sig fast på en hög nivå, är det av stor vikt att det återstående reformutrymmet 2011 (som bedöms till mellan 10 och 30 miljarder kronor) används till jobbskapande åtgärder. Dit räknas inte sänkt skatt på pension. Möjligen kan ytterligare jobbskatteavdrag räknas dit.
Men allra helst skulle pengarna gå till lättnader för de mindre företagen, där framtidens jobb måste komma. Och till utbildning för framtidens arbetskraft, som ska jobba där.
Nu har inte heller oppositionen någon linje i sin politik. De rödgrönas budgetförslag återstår ännu att se, men det kommer åtminstone delvis att handla om att höja skatten för löntagarna. Men att den rödgröna jobblinjen är ihålig innebär inte att regeringen kan urholka sin egen hur mycket som helst.
Fem månader återstår till valet och det är ett taktikspel på hög nivå. Vilka åtgärder förlorar man själv minst och motståndaren mest på? Vilket valfläsk ger flest röster i förhållande till skadan för ekonomin? Vi får hoppas att något parti också tänker på landets bästa efter 19 september. Det kan löna sig även på valdagen.