antisemitiska stämningarna var bland unga svenska intellektuella vid denna tid. Bollhusmötet kom först och vidgade utrymmet för vad som kunde sägas av andra.
När Svante Nycander den 19 mars 2001 höll föredrag om Bollhusmötet på Gustavianum betonade han de studentfackliga argumentens betydelse i debatten och hävdade att spänningarna mellan nazistiska eller nazianstuckna grupper och övriga studenter inte var särskilt dramatiska. Men vid det seminarium som hölls i fredags på Uppsala slott i regi av Forum för levande historia presenterade Ola Larsmo en annan — och betydligt mer heltäckande — bild.
Den grupp s k nationella som drev fram mötet i Bollhuset hade från början varit medlemmar i den konservativa studentföreningen Heimdal men gått ur sedan Heimdal tagit ställning för det dåvarande högerpartiets ledning i dess uppgörelse med det nazianstuckna ungdomsförbundet SNU 1934. Men vid Heimdals årsmöte 1937 var "de nationella" tillbaka och tog kontroll över föreningen genom en väl förberedd kupp.
I december 1938 uppvaktades statsminister Per-Albin Hansson av den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus, den liberala Verdandi, Studenternas helnykterhetsförbund och två kristna studentorganisationer. De begärde under intryck av den tyska Kristallnatten en mer generös flyktingpolitik. Bollhusmötet var "de nationellas" motaktion. Det argument som skulle användas var att vädja till det studentfackliga intresset och studenternas oro för arbetslöshet om intellektuell arbetskraft "importerades" till landet. Metoden var att förmå ett antal studentnationer att kräva ett allmänt studentmöte — ett krav som stadgemässigt inte kunde avvisas. Föreningen Heimdal vägrar intill denna dag att öppna sina arkiv, men Larsmo har ingående kunnat följa och belägga händelseförloppet genom andra källor.
Kårordföranden och verdandisten Lennart Hartmann (senare bl a chefredaktör för UNT) kunde alltså inte stoppa mötet. Den möjlighet som återstod var att försöka desarmera frågan genom ett förslag till uttalande där också en mening om vikten av svenska insatser för att hjälpa flyktingar fanns med. Men de nationella kunde sent på natten med 548 röster mot 349 i kuppartade former driva igenom en annan version av uttalandet. Det var den svenska extremhögerns största triumf någonsin.
Det är i dag lätt att hävda att skillnaden mellan de två förslagen var obetydlig och att inte heller det bättre förslaget var särskilt bra. Men förutsättningarna 1939 var andra än dagens och i den situation som rådde fick också små skillnader en
avgörande betydelse. Demokrater stod mot nazister och nazistmedlöpare och vattendelaren var den mening som kårledningen ville ha kvar och "de nationella" ville stryka.
Ola Larsmo har genom sin forskning och sin dramatisering eller rekonstruktion av Bollhusmötet gjort en ovärderlig insats för att riva bort slöjorna från den politiska intrigen och belysa de argument som användes. Och det är svårt att se annat än att de faktorer som kårledningen ansåg sig tvungen att ta hänsyn till förmodligen underlättade just den utgång av mötet som man ville förhindra.
För det första sökte man en kompromiss i en fråga där ingen kompromiss är möjlig. Man trodde att "de nationella" skulle förlora stöd om kårledningen sökte en enande skrivning — men just den ambitionen kunde dessa genom skicklig demagogi vända till sin egen fördel.
För det andra lät man sig dras in i ett resonemang där påstådda studentfackliga intressen ställdes mot grundläggande moraliska värderingar. "De nationella" kunde därmed få med sig grupper som aldrig skulle ha stött dem om frågeställningen entydigt hade handlat om moral och medmänsklighet.
För det tredje bidrog många på den antinazistiska sidan till att fördunkla den moraliska frågan genom att utan protest godta argumentet att judisk invandring i sig kunde leda just till antisemitism. Denna föreställning fanns också företrädd inom den judiska gruppen i Sverige, men blev inte bättre för det.
Att skylla rasismen på rasismens offer, att godta påstått fackliga argument mot invandring som äkta vara, att försöka undvika konflikt när and-ra aktivt försöker underminera humanitet och anständighet — allt detta går igen nästan oförändrat också i vår tid.
Det räcker inte för rasismens motståndare att ha moral och intellektuell hederlighet på sin sida. Det är också nödvändigt att genomskåda fiendens taktik och argumentationsmetoder. Därför är Bollhusmötet lika viktigt i vår tid som 1939.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör
Politisk chefredaktör