Tillbaka till spisen igen

Efter den uppslitandekampen om partiledarposten mellan Göran Hägglund och Mats Odell är det dags för Kristdemokraterna att åter börja fokusera på sin politik. I går presenterade partiets familjepolitiska arbetsgrupp en rapport om morgondagens barnomsorg.

Foto: ARNE SCHWEITZ/SCANPIX

Uppsala2012-02-01 17:36
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

”En arbetslinje som är döv och blind för familjernas och barnens behov är lika ohållbar som en politik som leder människor in i bidragsberoende” konstaterar gruppen i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Och det är just arbetslinjen gruppen attackerar. Visserligen säger de att de vill införa fler alternativ inom barnomsorgen, men den familjepolitiska arbetsgruppens version av valfrihet består av dyrare förskolor där föräldrarna med ekonomiska incitament ska uppmuntras att ha barnen färre timmar eller fler och mer generösa bidrag för att fler föräldrar ska få möjlighet att stanna hemma med sina barn. Med andra ord vill de tvärtemot vad de säger göra fler personer bidragsberoende.

Frågan är bara hur de tänkt få ekonomin att gå ihop, då färre ska arbeta och fler ska vara hemma med bidrag. Med minskande skatteintäkter och ökande utgifter i mångmiljardklassen måste något annat prioriteras bort. Men vad har man tänkt skära i – äldrevården, skolan eller i övrig samhällsservice? Handlar gruppens ekonomiska kalkyl om att den som är hemma med barnen också ska ha tid att ta hand om gamla mormor?

Den kommunala barnomsorgen i form av förskolorna får kommunerna emellertid inte röra. Där vill gruppen i stället att ”det ska vara obligatoriskt för varje kommun att fatta beslut om maxtak för barngruppernas storlek”. Det är inte en dum idé, men i kombination med de andra förslagen riskerar man att kommuner sparar bort annan alternativ barnomsorg. Familjedaghemmen lär exempelvis inte ha så ljusa framtidsutsikter.

Det är uppenbart att den familjepolitiska arbetsgruppen vill återuppliva det gamla hemmafruidealet. Det kan man naturligtvis ha som politiskt mål, men då ska man också stå för det. Det gör inte gruppen. I stället försöker övertyga med argument om valfrihet som inte lurar någon. Bland annat föreslås ett särskilt skatteavdrag till småbarnsfamiljer som väljer att inte nyttja någon form av offentligt finansierad barnomsorg. Samtidigt vill gruppen slopa jämställdhetsbonusen med motiveringen att de som drar nytta av bonusen i regel har goda ekonomiska förutsättningar att dela lika ändå. Med andra ord uppmuntrar man ett förslag som i praktiken får kvinnor att ställa sig vid spisen igen samtidigt som man är emot ett system som gynnar jämställdheten. Tydligare kan det knappast sägas.

Därför är det med viss lättnad man kan konstatera att Kristdemokraterna, bortsett från förslaget om maxtaket i barngrupperna, inte har någon reell chans att genomföra något av förslagen. Motståndet inom resten av alliansen är kompakt. Men även inom Kristdemokraterna kan förslagen möta kritik. Partiets kvinnoförbund lär inte vara helt nöjt. De vill hellre se ett samhälle med mer jämställda löner och ett mer jämställt uttag av både föräldraförsäkringen och vab-dagar (UNT debatt 1/12 2011). I helgen betonades vikten av försoning och samsyn i partiet. Vägen dit är lång.

Läs mer om