Varför avgår Lars Stjernkvist? Han säger att det är jobbigt att pendla från Norrköping. Säkert är det så. Men han har inget annat jobb som väntar. Det finns inget uppenbart personligt skäl till att han avgår just nu.
Däremot finns det en rad andra orsaker. Det är val om två år. Det är nu en ny partisekreterare ska tillträda om han eller hon ska ha en chans att växa in i jobbet före valet. Och det är nu, under mellantiden, som det socialdemokratiska partiet ska lägga grunden till den politik man ska vinna valet med.
Och det är nu i höst som Göran Persson säger att han vill "toppa" regeringen med en rad nya ministrar. Kanske vill han placera någon av de gamla som partisekreterare.
Det finns en stark kritik inom socialdemokratin mot den passivitet man tycker sig se, inte minst i regeringen. Göran Perssons frånvaro i ett par månader bidrar till den bilden. Oenigheten om EG går djupt i partiet med en ovanligt stark bitterhet i båda lägren. Så har Lena Sandlin-Hedman lämnat riksdagen och lämnar nu alla sina politiska uppdrag med motiveringen att hennes EU-motstånd lett till att hon mobbats av partikamraterna.
De två senaste åren har partiet förlorat stort i två val, om euron och EU-parlamentet. Lars Stjernkvists kritiker tycker inte att han gjort tillräckligt för att motverka misslyckandena.
Behovet av en nytändning i partiet är stor trots de förhållandevis goda opinionssiffrorna. För närvarande är stämningen inte bra, vare sig i partiet eller regeringen. Den höga arbetslösheten gnager ständigt, i synnerhet som det ser ut att bli svårt att göra något åt den. Göran Persson hoppas nu uppenbarligen kunna förändra detta genom att utse nya ministrar och en ny partisekreterare. Som vanligt kommer han säkert att överraska.
Kanske blir det inte så lätt att hitta någon lämplig person. Lars Stjernkvist har haft en synnerligen svår uppgift. Å ena sidan måste han lyssna och bära fram partifolkets åsikter. Å andra sidan måste han stå till svars när frågorna blir obehagliga. Hur många gånger har det inte varit Lars Stjernkvist som fått ställa upp när det gäller frågor från medierna som de ansvariga inte har haft lust att svara på.
Ända sedan valet i juni är det han som till exempel fått stå till svars när det gäller att analysera det för socialdemokraterna så katastrofala valnederlaget, medan partiledaren vägrat att svara. Sällan har partisekreteraren fått äran när något gått bra. Han tycks inte ha haft något tungt politiskt inflytande utan mest fungerat som en trevlig prick som håller stämningen uppe.
Den rollen är kanske inte så attraktiv. Tidigare socialdemokratiska partisekreterare, som Sten Andersson, har varit synnerligen inflytelserika politiker och haft mer att säga till om än mången minister. Men så vill Göran Persson säkert inte ha det.
Men det avgörande är förstås ändå om Göran Persson kan presentera en ny politik som kan tända partiet och skapa goda förutsättningar för en positiv utveckling för landet. Anna Lindh hade kanske lyckats med det, om hon fått leva. Men nu är det Göran Persson som måste stå kvar vid rodret, och det är svårt att se honom som en förnyare.
Han har själv många gånger beskrivit sitt drömsamhälle ungefär som sitt eget svenska 50-tal. Trots sin politiska skicklighet och sin förmåga att övertyga förefaller han att i viss mån leva kvar i det förflutna. Han tycks så starkt önska att samhället skulle se ut som förr att han har svårt att ta till sig att förutsättningarna har förändrats i grunden.
Ett exempel är det vettlösa förslaget om förbud för vinstdrivande företag att äga sjukhus. Ett annat övertygelsen att Sverige är bäst i världen och inte har något att lära av andra länder. Ett tredje är synen på invandrare som ett hot i form av sociala turister.
Sannolikt är det också hans längtan tillbaka i tiden som gör honom till en så stark motståndare till varje tanke på att ta in ett annat parti i regeringen. Det sägs att Lars Stjernkvist var mer entusiastisk till ett fördjupat samarbete med miljöpartiet och att detta skulle ha bidragit till att Göran Persson gärna såg en ny partisekreterare.
Mot bakgrund av hans tillbakablickande visioner om framtiden är det svårt att se hur Göran Persson skulle kunna lägga fram en ny politik som på en gång skulle entusiasmera partifolket och samtidigt anpassa vårt land efter de nya förutsättningar som bland annat EU-medlemskapet och globaliseringen medför.