Tillfällig tillnyktring eller något mer?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad det handlar om är borgerliga partiers flathet och socialdemokratins vacklan mellan ytterligheter. I valet 1976 tog socialdemokratin för ovanlighetens skull en politisk risk för att driva en (förhållandevis impopulär) övertygelse i en konkret sakfråga. Olof Palme försvarade kärnkraften med goda sakargument — men socialdemokratin förlorade för första gången på 44 år regeringsmakten, till inte ringa del beroende just på ställningstagandet i kärnkraftsfrågan.
Den typen av traumatiska upplevelser brukar socialdemokratin inte vara sen att dra lärdom av. Det visade sig i folkomröstningen 1980, framhetsad efter olyckan vid Three Mile Island vid Harrisburg, och fortfarande ett svårslaget rekord i taktikspel och opportunism. En gång till skulle "proletariatet inte offras på kärnkraftens altare", för att citera Olof Palmes expressiva formulering. Så blev det tre linjer som alla skulle avveckla kärnkraften med varierande grader av förnuft (och oförnuft), ett principlöst sammelsurium — och med 2010 som högtidligt proklamerat slutår.
Efter olyckan i Tjernobyl 1986, denna uppvisning i sovjetisk cynism och obefintligt säkerhetstänkande, rådde lågkonjunktur för kärnkraften, som sattes i skamvrån för tid och evighet som det då kunde förefalla. Att lagstiftningen i 1987 års kärntekniklag blev närmast drakoniskt repressiv var en tydlig återspegling av tidsandan. Några nya kärnkraftverk skulle det inte bli och därmed förbjöds också all forskning i det syftet — och i praktiken också forskning på angränsande områden.
Att detta är principvidrigt är uppenbart. Forskning och sanningssökande skall så långt möjligt vara fritt — och i den mån de behöver begränsas bör det lämpligen ske med hjälp av mer rationella kriterier än dem en andtruten tidsanda tillhandahåller. Att det fått gå nästan två decennier sedan dessa begränsningar infördes, utan att de i nämnvärd utsträckning ifrågasatts och kritiserats är inget gott betyg åt det svenska samhällets intellektuella mognad.
Nu är tidsandan en annan. Det stora miljöhotet är inte längre kärnkraften utan klimatförändringarna i växthuseffektens spår. De två reaktorerna i Barsebäck har visserligen lagts ner som ett bondeoffer åt kärnkraftsmotståndet, men i övrigt talas det numera tyst om avveckling. De svenska kärnreaktorerna fick tvärtom nyligen tillstånd att höja effekten och året 2010 som den svenska kärnkraftens slutpunkt talar ingen längre om, såvitt bekant inte ens Olof Johansson.
Nu kommer följaktligen förslaget om att den så kallade tankeförbudsparagrafen skall tas bort, med instämmande från både centern och vänsterpartiet, regeringens samarbetspartners i energipolitiken. Regeringen tycker sig nämligen ha funnit att tankeförbudsparagrafen har "misstolkats" och uppfattats som att den hindrar forskning om ny kärnkraft.
Den som minns hur det lät i mitten på 1980-talet när det socialdemokratiska kärnkraftsmotståndet fick sin slutgiltiga hallstämpel av politisk korrekthet, har vid denna upplysning svårt att undertrycka ett lätt småleende. Dåtidens diatriber mot den vedervärdiga kärnkraften gick sannerligen inte att misstolka.
Men naturligtvis är det bra att ett mått av sunt förnuft sent omsider får chansen igen. För det är ju som vänsterledaren, förre kommunisten Lars Ohly framhåller i Svenska Dagbladet att tankeförbudsparagrafen förhindrat bland annat forskning om kärnkraftsteknikens säkerhet — vilket rimligtvis måste ses som en nackdel oavsett inställningen till kärnkraften som sådan.
Den verkligt intressanta frågan är förstås om det vi nu ser är ett utbrott av tillfällig klarsyn — eller om det är första steget till en omprövning av det rigida kärnkraftsmotståndet. I den nya situationen med växthuseffekten och klimathoten som de dominerande miljöproblemen framstår det som absurt att prioritera kärnkraftens avveckling.