En detalj från det misslyckade terrordådet i Stockholms julhandel är värd uppmärksamhet av helt andra skäl än de övriga. I de första reportagen från Bryggargatan i Stockholm framgick att när bombmannen föll till marken rusade folk till för att se om de kunde göra något för honom.
Det var givetvis farligt, fler laddningar hade kunnat explodera, men det spelade tydligen ingen roll. Det avgörande var nödsituationen och tanken att man kanske kunde hjälpa till.
Så här gör vi ofta spontant. Det finns antropologer som menar att driften att bistå varandra är en av de faktorer som har bidragit till människans spektakulära framgång som art.
Den legendariske journalisten Jolo (Jan-Olof Olsson) skrev i ett klassiskt reportage från en tågolycka i Chicago hur präster från olika kristna samfund strömmade till för att ta hand om döende passagerare. Så stannar en bil och en judisk rabbin stiger ur. En av prästerna busvisslar gällt för att påkalla hans uppmärksamhet och pekar på någon som ligger en bit bort: där finns en ur din flock. Reportaget fanns i DN 1957 och omtrycktes i häromåret i samlingen Mina städer.
I samma reportage kan man också läsa hur okända människor i närheten rusar till för att erbjuda sig som blodgivare. Så här kan vi också göra spontant – att vi har olika bakgrund, olika religion och olika etnicitet spelar ingen roll. Vi kan alla behöva hjälp vid en olycka och kanske några tröstens ord från en präst, en rabbin, en imam eller någon annan.
För att hålla tillbaka spontana uttryck av solidaritet och gemenskap med andra krävs en aktiv ansträngning och en ideologi.
Bombmannen i Stockholm, liksom andra terrorbombare på andra håll i världen, hade fångats i ett tankesystem där människor delas in i de absolut goda och de absolut onda. Sådana tankesystem finns i många varianter, men man känner alltid igen dem på att de målar upp utopier som man påstår kommer att uppnås bara den ena eller andra gruppen elimineras.
Idéer som förstorar skillnader och förtränger det gemensamma är farliga. Och det är inte ett uttryck för en djup övertygelse, vare sig det gäller politik eller religion, att betrakta alla som tänker annorlunda som fiender eller avfällingar.
Den som själv reflekterat över sina ståndpunkter har också lättare att förstå att andra kan ha annorlunda perspektiv utan att vara farliga eller onda. Fundamentalisterna är inte de som tror starkast utan de som har svårast att förstå att det unika med människan är förmågan att reflektera över det man tror på.
Det öppna samhälle som de allra flesta vill upprätthålla måste skyddas av genomtänkta lagar, kompetent polis och väl konstruerade politiska institutioner. Men dessa goda ting fungerar bara om de bidrar till att förstärka den tillit mellan människor som är en av det öppna samhällets förutsättningar.
Under blitzen mot London under andra världskriget uppstod, oklart hur, slagordet Keep calm and carry on – ungefär Ta det lugnt och jobba på.
Säkert är det en ren tillfällighet att det just nu återuppstått på kort och affischer som sålts i julhandeln. Men det fångar den allmänna hållning som vi måste upprätthålla när fanatiker försöker skapa rädsla och misstro i samhället.
Vi ska vara medvetna om att nya försök att attackera det öppna samhället kan ske. Men det är ytterst få som verkligen deltar i eller sympatiserar med sådana försök.
Den förnuftiga hållningen är därför att inte sprida rykten eller låta sig ryckas med av konspirationsteorier eller generaliseringar om hela grupper.
I Sverige har vi steg för steg valt en samhällsmodell som präglas av samexistens mellan olika trosformer – inklusive rätten att inte tro på någon religion alls – och andra typer av identiteter. Att vara svensk utesluter inte att man också är något annat. De som föreställer sig en enhetskultur där alla lever och tänker likadant bryter mot en tradition som går tillbaka till 1700-talet, då judar som första icke-kristna grupp, liksom katoliker, fick laglig rätt att bosätta sig i Sverige.
Öppenhet, tillit och tolerans är kännetecknet för ett civiliserat samhälle.