Sture Bergwall, alias Thomas Quick, erkände mer än trettio mord och dömdes av inbördes oberoende domstolar för åtta av dem. Den tekniska bevisningen var svag eller obefintlig, men det material som förelades domstolarna tycktes vara vattentätt. Ingen av domarna överklagades.
Ändå fanns tvivel. Quick/Bergwall har senare sagt sig vara oskyldig och resningsansökningar har beviljats i hittills fem fall. Två av dessa har redan lett till friande domar. Det räcker med detta konstaterande för att man ska förstå att något gått förfärande fel i rättssamhällets hantering av Thomas Quick. Och det handlar inte i första hand om Quick själv utan om att ett antal verkliga mördare gått fria.
Journalisten Hannes Råstam, som avled i januari, blev nog inte helt färdig med den bok om fallet Quick (Att skapa en seriemördare, Ordfronts förlag) som just utkommit. Men de fakta och omständigheter som han funnit under flera års grävande är sådana att de borde göra det ofrånkomligt att tillsätta den medborgarkommission som många krävt.
Det handlar inte om någon konspiration mot rättssamhället utan om flera olika fenomen som ömsesidigt tycks ha förstärkt varandra. Bergwall/Quick var på sätt och vis en sannolik kandidat som skyldig till ett antal ouppklarade mord – han hade tidigare dömts för en rad mycket grova våldsbrott och satt intagen på anstalten Säter. Under behandlingssamtalen där började han ”erkänna” andra brott. Han tycks ha betett sig så att han passade in i några av tidens omhuldade psykologiska teorier.
De normala vetenskapliga reflexer som borde ha lett till att hans påståenden utsattes för kritisk granskning utlöstes inte och mönstret upprepades vid polisförhören. Att Quick/Bergwalls påståenden stred mot lätt kontrollerbara fakta blev snarast en sorts ”bekräftelse” på att han trängt bort sina minnen av vad som verkligen hänt och måste hjälpas fram till en berättelse som motsvarade förväntningarna.
Resultatet blev att det material som domstolarna hade att ta ställning till framstod som övertygande – och också att många inom medierna uppfattade Quicks skuld som obestridlig. Hur detta till synes övertygande material kommit till var alltså en helt annan fråga. Troligen är det också här förklaringen finns till försvarets agerande. Det är inte utan vidare självklart hur en advokat ska bete sig när en klient erkänner och bevisningen tycks vattentät. Advokaten har normalt inte någon egen undersökningsplikt utan förutsätts bara kontrollera klientens uppgifter om det finns särskild anledning.
Att denna kedja av omständigheter, ”flockmentalitet” och missriktade lojaliteter måste genomlysas också på andra sätt än genom ett journalistiskt reportage är självklart. Rättssamhällets styrka ligger i dess förmåga att också granska sig självt.