Ledare: Tillväxt, men inga jobb

Konjunkturen vänder, de svenska finanserna är starka och en valrörelse väntar runt hörnet. De kommande månaderna är som upplagda för det ena mångmiljardlöftet efter det andra från regering och opposition. Löfteskarusellen började med vårbudgeten och har fortsatt med oppositionens löften om kommunala miljarder och storsatsning på infrastruktur.

Det är förstås lockande att utlova dyra reformer när ekonomin vänder. Men de positiva prognoserna säger inte allt. Bortom dessa har Sverige fortfarande problem. Mest bekymmersam är situationen på arbetsmarknaden, något som bland annat LO-ekonomerna påpekar i sin konjunkturprognos. Regeringen beskylls med rätta för att inte genomföra åtgärder som snabbt kan minska arbetslösheten. Jobbskatteavdraget har haft en positiv inverkan på sysselsättningen, men löser inte arbetsmarknadens grundläggande problem.

LO-ekonomernas egna förslag angriper dock inte heller kärnproblemet. De vill i stället satsa på statsbidrag till kommuner och utbildning. Samma sak kan även sägas om oppositionens förslag.

Den svenska arbetsmarknaden är stel. Den har inte alls reformerats på samma sätt som andra delar av Sveriges ekonomi. Att varken regering eller opposition av bekvämlighetsskäl inte vill erkänna detta förändrar inte förutsättningarna. Det går visserligen inte att sätta likhetstecken mellan en flexiblare arbetsmarknad och en lägre arbetslöshet, men en reglerad arbetsmarknad skapar stora problem.

Till att börja med påverkar arbetsrättens utformning arbetslöshetens sammansättning. Ju stelare arbetsmarknad, desto hårdare drabbas grupper på marginalen. Det blir till exempel svårare för ungdomar och många invandrargrupper att hitta ett fast jobb.

Men vad viktigare är: en orörlig arbetsmarknad gör också arbetsgivare mindre villiga att anställa. Det är baksidan av att samma arbetsgivare också är mindre villiga att avskeda. Konsekvensen av denna stelhet är att arbetslösheten biter sig fast på en högre nivå trots att ekonomin vänder. Fenomenet brukar kallas för jobless growth.

Exakt detta inträffade efter 90-talskrisen. Det dröjde många år innan sysselsättningen började återhämta sig. Men många jobb återkom aldrig och vi fick vänja oss vid en permanent högre arbetslöshet. Nu står vi inför delvis samma utmaning. Finanskrisens effekter på sysselsättningen blev inte lika kraftfulla som nittiotalskrisen, sysselsättningen har "bara" fallit med 100 000 personer. Men följderna kan bli precis de samma - tillväxt utan jobb.

Risken är stor att arbetslösheten förblir hög. För även om bägge de politiska blocken kommer att gå till val på att det är just de som är bäst på att värna arbetslinjen och skapa nya jobb, kommer de paradoxalt nog att undvika att diskutera de reformer som svensk arbetsmarknad behöver allra mest.