Sahlin skulle ha avgått i juni, men kunde säkert ha fått en förlängning. Men nu har hon alltså skrivit ett osant intyg på sin egen myndighets brevpapper, i syfte att få en bostadsrättsförening att tro att hennes livvakt hade högre inkomster än vad han i verkligheten hade. Hälften, 60 000 kronor, av den inkomst som hon uppgav att livvakten hade skulle Sahlin ha betalat själv. Det skulle av allt att döma ha motsvarat större delen av Sahlins eget arvode för sitt uppdrag.
Hur allt detta hänger ihop är inte lätt att förstå. Men det är obestridligt att Sahlin intygat något som är osant och att åklagarmyndigheten har inlett en förundersökning.
Det är dessvärre tydligt att Mona Sahlin med alla sina politiska förtjänster har ett förhållningssätt till ekonomiska formaliteter som i längden är ohållbart för den som gör anspråk på allmänhetens förtroende. Den så kallade Tobleroneaffären 1995, som ledde till att hon tvingades avgå som vice statsminister handlade inte bara om chokladbitar utan om stora privata inköp med regeringens kontokort.
Men Sahlin är knappast ensam om att ha svårt att hålla reda på pengar och papper. Motståndet mot henne inom det egna partiet, liksom inom LO, var hela tiden stort. Det är inte säkert att en traditionell manlig socialdemokrat hade tvingats bort på grund av motsvarande slarv eller missbruk av förtroende.
Sahlin kom igen efter Tobleroneaffären och blev, med ett antal års fördröjning, ändå partiledare. Det tycktes länge gå bra, men när hon såg sig tvungen att ta med Vänsterpartiet i sitt regeringsalternativ 2010 rasade stödet, till stor del för att S i praktiken överlät utrikespolitiken till Lars Ohlys parti. Sahlin borde ha satt sin auktoritet på spel och hållit emot, men såg uppenbarligen inget alternativ till den linje som hon förmodligen själv insåg skulle skada Socialdemokraterna.
Nu får hon ta timeout en gång till, precis som hon gjorde 1995. Det är svårt att tro att några nya tyngre uppdrag väntar. Inte heller finns någon anledning att tro att det som nu hänt har någon partipolitisk betydelse. Sahlin har inga partiuppdrag och uppgiften som samordnare mot våldsbejakande extremism är inte partipolitisk – och hon fick uppdraget av alliansregeringen.
I den rollen har hon fungerat väl och hennes eget engagemang – och mod att säga sådant som andra tvekat inför – är berömvärt. Uppdraget i sig är mycket viktigt i en tid när totalitära rörelser av olika slag lockar fler anhängare än tidigare.
Placeringen vid Kulturdepartementet ter sig därför något märklig. Det finns goda skäl att flytta hela uppdraget från Kulturdepartementet, antingen till Justitiedepartementet eller till Statsrådsberedningen –direkt under statsministern.
Håkan Holmberg