Irak blev inte den fredliga idealdemokrati som USA utmålade inför invasionen 2003. Men landet har heller inte blivit ett tröstlöst offer för det laglösa våld som rådde under krigets värsta år. Tio år efter Irakinvasionen står landet med det ena benet kvar i det sekteristiska våldet, och med det andra benet i försiktig framtidstro.
Ännu präglas vardagen i Bagdad av terror och våldsamma konflikter. Så sent som i tisdags briserade en rad bomber, riktade mot civila shiamuslimer, som krävde ett fyrtiotal offer.
Nuri Al-Maliki, landets shiamuslimske premiärminister, har under sina snart sju år vid makten visat sig ovillig att överbrygga motsättningarna mellan de shiamuslimska, sunnimuslimska och kurdiska grupper som delar Irak. Al-Malikis växande auktoritära tendenser och försök att systematiskt utestänga sunnimuslimska grupper från inflytande har skapat djup förbittring. Landets sunnimuslimska region och huvudstaden Bagdad utgör fortfarande centrum för spänningar som hotar att leda till ökad instabilitet.
Utanför den centrala konflikthärden finns det dock fickor av gryende stabilitet och demokrati. Iraks rekordhöga tillväxt – som i år förväntas bli 14 procent – återspeglar inte längre ekonomins återhämtning från krigets härjningar. I den kurdiska delen av landet har man lyckats skapa större oberoende och en bättre fungerande demokrati. Ekonomin växer och utvecklas tack vare bättre säkerhet och rika oljereserver.
I de södra, shiamuslimska delarna av Irak driver bland annat turistsektorn fram nya möjligheter för befolkningen. Regionen har fått ett nytt politiskt och ekonomiskt liv som inspirerar en växande optimism.
När George W Bush för ett decennium sedan bestämde sig för att avsätta Saddam Hussein, gjorde man en rad fullständiga missbedömningar av utsikterna för att skapa ett stabilt Irak. Det stod tidigt klart att motiven för invasionen var grundade i huvudlösa fabrikationer och att processen var ledd av obevekligt tunnelseende inom Bushadministrationen. Mer än 100 000 irakier hann sätta livet till innan amerikansk militär lämnade landet 2011.
Hade Saddam Hussein i stället kunnat avsättas av irakierna själva i samband med den arabiska våren? Svaret på den frågan är sannolikt nej. Irak hölls i ett järngrepp som befolkningen knappast kunde ha slagit sig fri från av egen kraft. Militärens förhållande till regimen var mycket starkare än i till exempel Egypten. Kontrollen över medier och kommunikationsteknik i Irak var mycket mer långtgående än i Tunisien.
Ett organiserat och omfattande uppror under Saddam Husseins styre hade med stor säkerhet i stället lett till ett blodigt inbördeskrig av den tragiska sort vi nu ser i Syrien. Invasionen ledde till allt annat än omedelbar befrielse och fred, men i dag finns det ändå möjligheter för Iraks framtid att bli ljus.