Tio år efter massmordet i Srebrenica
Tio år har förflutit sedan tusentals muslimska män avrättades av serber utanför Srebrenica i östra Bosnien. Det var en krigsförbrytelse som bröt omvärldens tveksamhet att med vapenmakt engagera sig i den balkanska konflikten. Detta ledde till att serberna gav vika och undertecknade Daytonavtalet, vilket skapade fred i Bosnien.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Under de gångna åren har samtidigt ständigt diskuterats varför den förre presidenten i Republika Srbska, Radovan Karadzic, inte har arresterats och varför Ratko Mladic, den serbiske arméchefen i Bosnien, inte har utlämnats.
Jag har inget entydigt svar på dessa frågor, men några slutsatser är ändå möjliga att dra. Man kan konstatera att USA inledningsvis inte föreföll ha intresse av att fängsla Karadzic. Tvärtom kunde han ganska länge färdas fritt till och från sitt högkvarter i byn Pale. Kanske fanns det faktiskt någon form av överenskommelse i Dayton, uttalad eller tyst, att de bosniskserbiska ledarna skulle lämnas i fred? Men denna typ av moraliskt tvivelaktiga överenskommelser (om de nu fanns) undermineras av tidens gång genom att nya regeringar och presidenter står obundna av tidigare åtaganden.
Efterhand har också priset för Serbien att skydda sina krigsförbrytare blivit allt hög-re. Ekonomiska påtryckningar från EU och USA har skapat en insikt om att man inte längre har råd att skydda Ratko Mladic.
Det är han som är problemet. Få serber i Serbien skulle fälla tårar om Radovan Karadzic infångas och tas till Haag. Men med Ratko Mladic är saken annorlunda. Han har fram till nu åtnjutit arméns beskydd:
Han betraktas som en serbisk hjälte i vida kretsar och hans position inom armén torde fortfarande vara stark. Men efterhand som det gamla garnityret av generaler har pensionerats eller avlägsnats, har hans position försvagats.
Den serbiska regeringen har uppenbarligen beslutat att han måste utlämnas. Det vi nu ser är själva förspelet till den operationen. Videofilmen med det serbiska specialförbandet "Skorpionernas" avrättningar av muslimer utanför Srebrenica har nyligen visats flera gånger i serbisk TV och lett till att även det ultranationalistiska radikala partiet har tagit avstånd från dådet.
Snaran runt Ratko Mladics hals dras alltså åt. Frågan är bara om och när armén ger efter för trycket och låter honom arresteras. En annan fråga är om han är villig att låta sig tas levande, snärjd som han är av hjältemyten kring sin person, en myt som han själv med all kraft underbyggt.
Självmord, möjligen iscensatt som ett väpnat motstånd vid en arrestering, är därför inte otänkbart. Kanske finns också officerare i hans närhet som fortfarande är beredda att offra sig. Möjligen har den serbiska regeringen inget emot att Ratko Mladic tar sitt liv innan fristen att leverera honom löper ut. Däremot vore det helt fatalt om han dödas av serber i ett arresteringsförsök. Han skulle då bli en martyr med stor lyskraft i alla nationalistiska kretsar. Han kan alltså tas levande eller död men får inte dödas.
Oavsett den serbiska regeringens vånda, kan vi anta att Mladics dagar i frihet är räknade och att den tid som återstår är begränsad.
Läget är annorlunda för Radovan Karadzic, därför att Republika Srbskas ledare saknar både vilja och resurser att bryta ner skyddet runt hans person. Det internationella samfundet måste således gå in och hämta ut honom. Varför detta inte skett för länge sedan är ett mysterium.
Men när trycket från omvärlden nu ökar, förmår man kanske övertyga regimen i Republika Srpska i Bosnien att någon till slut måste att agera quisling och förråda Karadzic. Även hans dagar i frihet är därför troligen räknade.