På nyårsdagen var det tio år sedan Sverige blev medlem i den Europeiska unionen. Sedan dess har mycket hänt, både i Sverige, EU och världen i övrigt. Vi gick in i en union som då utökades från tolv till femton medlemmar, samtliga ekonomiskt relativt välmående västländer. I dag samlas ledare från 25 länder kring sammanträdesborden i Bryssel när EU-toppmöten äger rum - flera av dem från länder som för bara sexton år sedan befann sig på andra sidan av järnridån.
Denna fantastiska utveckling var svår att hoppas på, än mindre förutse, för tio år sedan. Ändå borde den inte förvåna. Genom det europeiska samarbetet har ett nytt krig mellan de forna fienderna Tyskland och Frankrike för länge sedan gjorts otänkbart. Och än i dag fungerar den gemensamma marknaden som ett lockbete för fortsatta frihetsreformer i länderna i och kring unionen. Turkiet är det senaste exemplet på detta.
Debatten inför den svenska folkomröstningen handlade om betydligt mer jordnära och nationella angelägenheter, som om snuset och allemansrätten skulle få finnas kvar när Bryssel började bestämma. Med facit i hand är det lätt att konstatera att de flesta farhågor var antingen obefogade eller betydligt överdrivna. Visst påverkas vi av beslut som fattas av EU:s institutioner, men dels har det visat sig att det är fullt möjligt att nå positiva resultat vid förhandlingsbordet, dels står det klart att i de allra flesta frågor har EU inget att säga till om - makten över besluten är fortfarande samlad i Sverige.
Men inte bara EU-motståndare har så här i efterhand anledning till självrannsakan. Bland förespråkarna kunde många ibland framställa EU som en genväg till ekonomisk tillväxt och ökat välstånd, vilket även det var överdrivet. De stelheter i ekonomiska strukturer som hämmar den svenska tillväxten måste vi själva ta itu med på hemmaplan.
Visst har medlemskapet inneburit fördelar i form av tillgång till den europeiska marknaden, borttagandet av handelshinder och - i vissa fall - press på priserna. Betydligt viktigare har dock varit stabiliteten i penningpolitiken och förmågan att hålla inflationen nere. Löneökningar som tidigare åts upp av höjda priser innebär i dag i stället ökad köpkraft.
Samtidigt står det klart att den viktigaste förändringen under den här perioden inte har varit en ökad europeisering av ekonomin - utan globaliseringen. För tio år sedan var det få som lyfte fram den kinesiska tillväxtens kraft i den globala ekonomin. Och det stora ekonomiska samarbetsprojekt inom EU:s ram, som visserligen fanns på agendan men som få trodde skulle bli verklighet, har Sverige självmant valt att stå utanför - nämligen euron. År 2003 visade den svenska Europadebatten att väldigt lite hade förändrats sedan förra folkomröstningen.
För Sverige, som slapp undan andra världskrigets fasor, har Europatanken om samarbete för fred, frihet och välstånd aldrig riktigt slagit rot. Här vägs fördelar mot nackdelar i form av kronor och ören. Ändå visar våra tio år av medlemskap att det är som internationell kraft EU verkligen behövs.
Lika svårt som det var att sia om framtiden i mitten av nittiotalet är det att förutse hur EU av år 2015 kommer att se ut. Klart är att det inte saknas utmaningar. När svåra beslut står för dörren har EU:s ledare visat att unionen fortfarande ofta är splittrad och handlingsförlamad. Vi har sett det inför de många kriserna på Balkan och vi såg det inför Irakkriget.
När rapporterna om folkmordet i Sudan nådde nyhetsrapporteringen i somras var det USA och inte EU som drev på för att få igenom ett beslut i FN:s säkerhetsråd. EU:s utrikesministrar - inklusive Sveriges Laila Freivalds - drog sig tvärtom för att alls benämna det systematiska mördandet folkmord.
Nu har en militär insatsstyrka under EU-flagg börjat sättas upp. Men som den fruktansvärda tsunamin i Asien har lärt oss är det inte bara katastrofer orsakade av människan som kräver insatser utanför det egna territoriet.
Att människor i dag rör sig allt mer obehindrat över nationsgränserna är i grunden en oerhört positiv utveckling.
Men det ställer nya krav på politiken. Framtiden kräver mer samarbete - inte mindre. Om den svenska Europadebatten kunde präglas mer av denna insikt under det kommande decenniet vore mycket vunnet.