Det är redan tio år sedan. Den 13 november 1994 genomfördes folkomröstningen om Sveriges medlemskap i EU. Ja-sidan vann och sedan den 1 januari 1995 är Sverige följaktligen medlem av Europeiska unionen.
Men Sverige är ingen entusiastisk medlem, även om den officiella retoriken försöker förmedla det intrycket. För de flesta svenskar tycks det mentala avståndet till "Bryssel" och "Europa" vara lika stort som det var innan vi blev medlemmar.
EU uppfattas i den vardagliga debatten och nyhetsrapporteringen inte som det storstilade och framgångsrika fredsprojekt som unionen faktiskt är - utan som synonymt med problem, varav en del är högst reella medan andra närmast bör sorteras in under kategorin hjärnspöken.
Inför folkomröstningen, och under lång tid efter den, talades det mycket om EU som "Festung Europa", rikemansprojektet som skulle bygga murar mot omvärlden.
Ett visst fog finns för sådan kritik. EU:s protektionistiska jordbrukspolitik är och förblir en skamfläck.
Men det som framför allt skett under de senaste tio åren är att EU utvidgats med tio nya medlemsländer, varav åtta tidigare var kommunistiska diktaturer och av dem tre rent av unionsrepubliker i den framlidna Sovjetunionen. Alla dessa länder har med det hägrande EU-medlemskapet som disciplinerande piska och uppmuntrande morot genomgått en mycket snabb och positiv utveckling.
Det mest uppenbara är ekonomin. Med hjälp av djupgående, delvis rent brutala, reformer omvandlades nedgångna planekonomier snabbt till vitala marknadsekonomier, med stor dynamik och hög tillväxt.
Om möjligt ännu viktigare var dock omdaningen från diktatur till demokrati med alla västerländska fri- och rättigheter, inklusive mänskliga rättigheter. Den utvecklingen hade i de flesta länder säkert skett även utan trycket från EU, men tagit mycket längre tid med de risker en mer utdragen process hade medfört.
Och nu ser vi hur länderna på Balkan, nyss fiender, står i kö för att få komma med - för att inte tala om den positiva betydelse som ett kommande EU-medlemskap för Turkiet kommer att få.
Detta, helt avgörande, perspektiv är nästan totalt frånvarande i den svenska EU-debatten. Det är ett underbetyg för de EU-positiva partierna och opinionsbildningen i detta land.