Men den som söker ett dokument om tio år med socialdemokratisk flyktingpolitik får leta förgäves. Det beror inte på att socialdemokraterna inte har fört någon sådan politik - det beror på att de inte under några omständigheter kan vara stolta över vad de har åstadkommit.
Den senaste tiden har rapporterna om apatiska flyktingbarn duggat tätt. De har slutat tala, slutat äta, tappat orken och livsgnistan. För att de inte ska dö måste de sondmatas. Barnens reaktion kommer sig av inhumant långa väntetider i handläggningen som präglas av stor osäkerhet. Kommer de och föräldrarna att få stanna eller inte? För varje dag utan besked blir väntan än mer outhärdlig.
Långa handläggningstider är - dessvärre - inget nytt fenomen i svensk flyktingpolitik och det är inte bara barn som drabbas. Lägg därtill alla de ärenden med människor som varit utvisningshotade till länder där de riskerar att torteras eller mördas på grund av sitt politiska engagemang eller sin sexuella läggning, men som till slut får stanna eftersom deras fall har fått uppmärksamhet i medierna. Hur ser processen ut som tillåter att sådant gång på gång får ske?
Någon tioårsrapport från regeringen som tar upp detta finns naturligtvis inte.
Vad som däremot finns i överflöd är socialdemokratiska migrationsministrars löftesartiklar på DN Debatt. I högstämda ordalag utlovas en human flyktingpolitik, men de konkreta förslagen har en tendens att i stället innebära skärpningar. Maj-Inger Klingvall ville i januari 2000 "hjälpa" utländska kvinnor undan misshandel genom att inte ge dem uppehållstillstånd i Sverige.
Hennes efterträdare Jan O Karlsson vill (6/6 2002) begränsa möjligheterna till förnyad asylprövning för dem som fått avslag. En vecka senare skröt samme Karlsson om att Sverige var det första land i världen som infört en portalparagraf om "barnets bästa" i utlänningslagen - och tillade att överklagandena skulle flyttas från den lynniga utlänningsnämnden till ett rättssäkert förfarande i domstol. Det senare hade riksdagen begärt mot regeringens vilja - och regeringen har till dags dato ännu inte verkställt beslutet.
I går gav sig nuvarande statsråd Barbro Holmberg ut på företrädarnas väl upptrampade stig. Barnens situation ska förbättras med hjälp av en "samordnare" och "kraftfulla insatser" är att vänta, lyder hennes vackra proklamation. Sedan presenteras de konkreta åtgärderna: möjligheten till förnyad asylprövning ska begränsas, utlänningsnämnden ska läggas ner, flyktingarna ska inte själva få välja var de vill bo. Självklart glömmer hon inte att nämna att Sverige har en portalparagraf om "barnets bästa" i utlänningslagen.
Socialdemokraterna kan inte på allvar tro att någon går på det här. Den förda politikens resultat är lika uppenbart som förödande. Att det i Sverige i dag finns 130 flyktingbarn som inte är kommunicerbara och som måste matas med sond talar sitt tydliga språk. Som symbol för socialdemokraternas flyktingdecennium är rosen oslagbar - vacker vid första anblicken, men oerhört taggig om man kommer i kontakt med den.