Till de ceremoniella inslagen i det offentliga livet i våra dagars Sverige hör de drapor som från tid till annan publiceras på DN Debatt, maktens anslagstavla, undertecknade av socialdemokraternas, vänsterpartiets och miljöpartiets partisekreterare.
Dessa artiklar brukar skildra det pågående samarbetet mellan de tre partierna som en pastoral idyll. I den mån något orosmoln ändå, rent undantagsvis, skulle ha oförsyntheten att dyka upp vid horisonten försäkras med rörande enstämmighet att det inte är något att fästa sig vid och att eventuella problem kommer att lösas i sämja och sympati av de samverkande partierna.
Så ser det ut när önsketänkandet blomstrar som mest. Verklighetens värld erbjuder en betydligt bistrare bild.
Det är tjuvnyp och inte äkta kärlek som utmärker förhållandet mellan de tre. Nyss meddelade statsministern att samarbetet med vänsterpartiet kommer att vara "tömt på all kraft", efter nästa val - då å andra sidan miljöpartiet mycket väl skulle kunna tänkas få sina så hett åtrådda statsrådstaburetter.
Nu senast är det miljöpartiets språkrör Peter Eriksson som i ett mastigt inlägg på Vägval vänsters hemsida hämningslöst friar till förnyarna i vänsterpartiet. Han tycker att dessa dissidenter skall lämna vänsterpartiet, som är mest intresserat av "kommunistisk oppositionsretorik" och ansluta sig till miljöpartiet - "en radikal och modern vänster".
Vänsterpartisterna får nu finna sig i att både socialdemokrater och miljöpartister försöker rycka fjädrar ur den alltmer luggslitna skruden. De reagerar med vanmäktig ilska. Partisekreterare Zethraeus noterar sårat att inlägget "andas misstro mot oss" och "kommer som en överraskning". När chansen bjuds lär vänsterpartiet försöka ge igen.
Den borgerliga alliansen strävar på i synbar harmoni. Vänsterblocket slåss inbördes så att stickor och strån ryker. Hur ser dess regeringsalternativ inför nästa val egentligen ut?