Det som skulle utgöra en rad effektiva kontrollinstanser har i praktiken visat sig vara en chimär. Ekots avslöjande skildrar inte bara hur svenska myndigheter och företag bistått en diktatur att planera för en vapenfabrik, det så kallade Simoom-projektet. Det är även en skildring av hur det har kunna växa fram en kultur bland politiker och tjänstemän där hänsynen till svenska försvarsindustrin konsekvent gått före gällande regelverk.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet, konstaterar försvarsminister Sten Tolgfors (M) tillsammans med handelsminister Ewa Björling (M) att regeringen har ”för avsikt att inom kort tillsätta en utredning för att se över nuvarande regelverk i syfte att skärpa exportkontrollen gentemot icke demokratiska stater”.
En skärpning av reglerna är visserligen önskvärd. Men det är en lösning som riskerar att bli ett slag i luften om man inte samtidigt börjar verka för att beslutsfattarna börjar leva som de lär. Det grundläggande problemet är ju att de inblandade inte ens följt gällande riktlinjer. Export av vapen ska inte medges om det förekommer omfattande, grova och systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter. Vilket det bevisligen gör i Saudiarabien.
I går avslöjade Ekot hur ledamöterna i det parlamentariskt rådgivande organet Exportkontrollrådet (EKR) vid återkommande tillfällen informerats om Simoom-projektet.
I EKR sitter representanter från riksdagspartierna som ska bistå Inspektionen för strategiska produkter (ISP) med uttolkning av riktlinjerna för vapenexport. Riksdagspartierna kan därmed sägas ha blivit informerade om planerna.
Rådets ledamöter omfattas dock av samma sekretessbestämmelser som IPS:s tjänstemän. Det är därför sannolikt att informationen har stannat inom rådet. I sig tycks detta vara ett av problemen. Den före detta ledamoten i EKR Lars Ångström (MP), slår i Svenska Dagbladet fast att det är bara i skydd av sekretessen, som en del politiker kan bevilja export till de här länderna.
Det finns med andra ord ett behov av en större grad av öppenhet och redovisning samtidigt som det även finns ett legitimt behov av sekretess i denna typ av ärenden. Det här är inte någon enkel gränsdragning, men regeringen bör även utreda ifall en högre grad av redovisning skulle vara möjlig. Det kan vara det enda effektiva sättet att skärpa exportkontrollen mot icke demokratiska stater.
Sten Tolgfors kommer i sinom tid få redogöra för projektet i konstitutionsutskottet. De uppgifter Ekot grävt fram kräver dock sin förklaring innan dess. Tolgfors bör därför lägga korten på borden. Men hittills har han valt att göra tvärtom. De ”klargöranden” han och Ewa Björling hittills lämnat i sin debattartikel i Svenska Dagbladet lämnar allt övrigt att önska. Texten kan mest liknas vid ett taffligt försök att blanda bort korten. Det duger inte. Det framstår bara som korkat.