Trafikpolitiken behöver en synvända
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
I själva verket är det ju långt mindre farligt att susa utför en backe i Eriksberg än att exempelvis cykla Drottninggatan, de båda Ågatorna, S:t Olofsgatan eller Vaksalagatan österut i stadskärnan. Fast ska sanningen fram så har kanske trafikplanerarna kanske inte tänkt att man ska cykla på just Gråbergsvägen utan i stället göra en omväg och ta cykelvägen utmed Norbyvägen.
Att vara cyklist i Uppsala har sina sidor. För det första är vi många som gärna använder cykeln. Den är behändig att manövrera, det går lagom fort att ta sig fram med den, det kostar ingenting att använda den och man får motion. Men eftersom Uppsala som helhet ändå är väl lämpat för cykling uppstår en viss trängsel. Och att parkera sin cykel är inte heller det lättaste eftersom alla cykelställ i centrum "alltid" är fullbelagda. Således uppstår ett kaos av parkerade cyklar på många håll i stadskärnan.
Det största hindret för en säker cykeltrafik är dock det faktum att cyklingen, trots politiskt uttalade intentioner om motsatsen, är ett lågprioriterat trafikslag i Uppsala. Det märks mest i själva innerstaden där det visserligen finns cykelställ men bara undantagsvis cykelbanor.
Ska man cykla från exempelvis östra Gränby in till stadens cent-rum finns det många möjligheter att cykla säkert - ända tills man kommer till kvarteren kring Vaksalatorg. Då är det stopp för en säker framfart. Då får cyklisten samsas med långtradare, bussar och personbilar. Detsamma gäller om man vill ta sig från stadskärnans västra delar till Vaksala torg. Den kortaste vägen, via Vaksalagatan, är inte säker för en cyklist.
Åk runt stan, säger säkert många trafikplanerare. Det låter sig sägas men de flesta cyklister avstår helst från långa omvägar.
Att Uppsala är Sveriges cykeltätaste stad har helt enkelt inte påverkat trafikplaneringen på något avgörande sätt. Jag vet att det nya Resecentrum ska få ett cykelcentrum av hittills oanad omfattning, men hur har trafikplanerarna tänkt sig att cyklisterna ska ta sig dit? Genom att även i framtiden tvingas trängas med biltrafiken på Vaksalagatan?
Uppsala behöver en synvända, detta Elisabet Hermodssons begrepp för att man vänder upp och ned och ut och in på gamla invanda åsikter, i trafikpolitiken. Det är nu 2000-tal, det fungerar inte längre med gator och vägar dimensionerade för en stad av 60-talsstorlek. Uppsala är en rikets fjärde stad och behöver storstadens trafiklösningar.
På många andra håll i landet har man också i praktisk politik gynnat cykeltrafiken. Det är en framsynt politik som visar att man satsar på ett trafikslag som rätt organiserat gynnar folkhälsan och stadsmiljön.
kersti.kollberg@telia.com