Premiärminister José Socrates har kämpat emot i det längsta. Men nu tycks det ändå vara en fråga om dagar innan Portugal blir det tredje landet, efter Grekland och Irland, som ansöker om ett stödlån hos EU och IMF. Socrates har pressats från två håll, marknaden och den politiska oppositionen, och har nu ingenstans att ta vägen.
Orättvist, anser Socrates, och han har rätt i att Portugals ekonomi är i mycket bättre skick än Irlands och Greklands. Ändå förvägras landet hyggliga villkor sedan kreditbetyget sänkts i veckan. Översatt till privatekonomiska termer så återstår i princip bara sms-lån om man ska kunna betala sina räkningar vid månadsskiftet.
Någonstans känns det säkert också extra svårt att grannen och storebrodern Spanien inte ifrågasätts på liknande sätt. Socialistkollegan José Luis Rodríguez Zapatero tuffar på, trots fortsatt nolltillväxt och astronomisk arbetslöshet. Förklaringen är just storleken, ett stödpaket för Spanien kan inte komma på fråga, och att Zapatero saknar en trovärdig politisk opposition.
Likt i Irland har den portugisiska oppositionen bara väntat på att få klämma åt den sittande regeringen, som man hållit ansvarig för det uppkomna läget. Det största oppositionspartiet PSD (Socialdemokraterna) ställde visserligen upp på en krisbudget i höstas, ”för landets skull”, men när det nu var dags för ytterligare besparingar fick Socrates och hans minoritetsregering nobben.
Därmed ansåg också kreditinstituten att det inte längre fanns förutsättningar för en ekonomisk återhämtning i Portugal. Och därmed bör alltså den sista möjligheten att undvika att be om stödlån vara uttömd. Ett eventuellt stödlån betyder dock bara en ny förhandlingsrunda mellan regering och opposition. EU och IMF kommer kräva en hållbar krisbudget innan lånet verkställs.
Regeringschefernas EU-toppmöte kommande torsdag och fredag kommer till stor del att handla om ekonomisk styrning mellan euroländerna. Det är nu dags att lägga fast det regelverk som ska förhindra att budgetunderskott och statsskulder åter tillåts rusa i väg, och därmed också förhindra framtida stödinsatser.
Det blir en balansgång mellan nationellt självbestämmande och rättmätiga krav från länder som faktiskt står för notan när det spårar ur, i första hand Tyskland. Och förbundskansler Angela Merkel har som vanligt ett starkt trumfkort på hand, hotet om att helt enkelt lämna EMU. Tyskland behöver inte alla euroländer, men alla euroländer behöver Tyskland.