För drygt en månad sedan fick försvarsberedningen förlängt mandat framför allt på grund av utvecklingen i Ukraina. Nytt slutdatum för beredningen är nu 15 maj. När regeringen igår presenterade långtgående förändringar för försvaret är det kanske för långt att påstå att man kör över sin egen parlamentariska beredning, men ett utspel i valrörelsen är det definitivt. Hade det inte varit ett supervalår skulle även alliansen väntat till efter 15 maj.
Därmed inte sagt att försvarsberedningens förslag kommer att kraftigt avvika från vad regeringen presenterade igår, de egna ledamöterna är naturligtvis involverade. Däremot ökar det risken att beredningen inte kommer att lägga fram ett brett förankrat förslag. Det skulle nog funnits förutsättningar för en bredare samsyn på försvaret mellan alliansen och Socialdemokraterna. Det skulle varit bra för S att knyta upp försvaret före valet och eventuella regeringsförhandlingar med V och MP. Ska en rödgrön regering börja förhandla om försvarspolitiken direkt efter valet blir det förmodligen katastrof.
Vad då att säga om gårdagens bud från alliansen? Det var delvis väntat och framför allt nödvändigt.
Sedan kalla krigets slut har den svenska försvarsförmågan sakta eroderat. Detta innebär ett skifte i politiken, som Jan Björklund uttryckte det vid presskonferensen. Kanske bör vi till och med kalla det ett trendbrott. Till det senare hör satsningarna som kommer att göra skillnad även i närtid som stärkt incidentberedskap med fjolårets långfredag i färskt minne. De nuvarande Visbykorvetterna ska ut till sjöss oftare i stället för att ligga vid kaj och Gripen ska upp i luften.
Den allmänna värnplikten nämndes inte, men dess ande svävade ändå över presskonferensen. Det nya försvaret har haft påtagliga problem att rekrytera och även behålla personal. Nu får den sittande personalförsörjningsutredningen tilläggsdirektiv som direkt handlar om högre ersättning till tillfälligt och permanent anställda. Vi ska inte heller utesluta att enbart nytänkandet om försvarets betydelse kan komma att inverka positivt på rekryteringen. Ständiga neddragningar är inget lockbete.
Det kommer också att bli en kraftigt ökad militär närvaro på Gotland. Detta var väntat men trots det sa statsminister så sent som för en månad sedan att han inte förstod vurmen för militär närvaro på Gotland. Antingen har han fått ge sig för sina allianskollegor eller också har han helt enkelt tittat på en karta och bättre insett vilken strategisk betydelse ön har. Möjligen har Rysslands agerande på Krim bidragit till omvändelsen, Krim och Gotland saknar inte paralleller när det gäller det geografiska lägets betydelse.
I stället för stationär militär närvaro på Gotland har statsministern talat för mobilitet. Men även mobila enheter måste ha någonstans att utgå från. Gotland ligger bra till. Om inte Sverige använder ön för att stationera till exempel luftvärn, sjömålsrobotar, jaktrotar och kustkorvetter finns risken att någon annan gör det.