Tro, hopp och försvar

sdf

ÖB Sverker Göransson varnar för att vi skulle ha svårt att försvara oss om det blev krig.

ÖB Sverker Göransson varnar för att vi skulle ha svårt att försvara oss om det blev krig.

Foto: Leif R Jansson / SCANPIX

Uppsala2013-01-05 00:30
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.

För tio år sedan slutade Sverige planera för försvar av sitt territorium. Kalla kriget var slut. Mobiliseringsförråden tömdes. Krigsbaser lades ned. Ryssland var inget hot och Sverige ett fridens hörn i världen.

Det dröjde dock inte länge förrän det åter började skramla och mullra i det stora grannlandet i öster. Drygt 20 år efter murens fall måste Försvarsmakten nu börja planera för att åter kunna försvara landet i en allt osäkrare tid. Fyra regionala staber ska återinföras i år – men bemanningen beräknas inte vara full och upplärd förrän om sex år! Inte konstigt då att det inte skulle ha gått att bemanna mer än hälften av stridsflyget och bara delar av flottan om Sverige attackerats under 2012.

Häromdagen tog Sveriges överbefälhavare, ÖB, Sverker Göransson bladet från munnen i en intervju i Svenska Dagbladet. Om Sverige skulle angripas militärt, sa han, klarar vi i bästa fall att försvara oss i högst en vecka – det vill säga om anfallet är begränsat. Kommer det från två håll är det ganska kört redan från början.

Försvarsanslagen räcker helt enkelt inte till för det försvar som riksdagen beslutat om.

ÖB förväntar sig dock solidaritet från andra EU-länder om Sverige skulle angripas, i enlighet med EU:s solidaritetsförklaring, antagen av riksdagen 2009. Sverige ska enligt denna ”inte förhålla sig passivt” (vad som nu menas med det) om annat EU-land/nordiskt land angrips.

Som alliansfritt land har Sverige heller inget annat val – för hur skulle vi kunna räkna med hjälp i framtiden om vi sade nej en endaste gång till ett annat land inom solidaritetsförklaringen? Vi ”förväntar oss” nämligen också att dessa länder agerar om Sverige drabbas. Det är vårt halmstrå. Men garantier har vi inte. EU är ju ingen militärallians.

En god del av de EU-länder, som vi förbundit oss att hjälpa, är också Nato-medlemmar (till exempel Norge och Danmark). Sverige utreder dock inget framtida Nato-medlemskap, trots att vi har ett öppet samarbete med Nato sedan 1994. Neu­t­­ralitetsmålet övergavs 2002, och från 2007 är nyckelorden samverkan och gemenskap. Trivsamma ord med lagom krävande innebörd.

Vi är, inbäddade i ett allt närmare Nato-samarbete, rätt tvärsäkra på att få avgörande hjälp av Nato om det, gud förbjude, skulle behövas. Men själva vill vi inte förbinda oss att hjälpa militäralliansens medlemmar om de drabbas av krig.

Ståendes utanför Nato kan vi inte heller vara med och forma de säkerhetspolitiska strategier som vi hoppas få dra nytta av om olyckan kommer till oss.

Så där står vi nu ensamma, med en pott pengar som knappt räcker ens för att hålla ställningarna i en vecka på en begränsad plats i landet. Men så bräckligt ska försvaret av vårt land och vår demokrati inte vara. Antingen måste vi snabbt se till att vi klarar oss betydligt bättre på egen hand, eller så bör vi överväga ett äkta medlemskap i den försvarsallians som vi redan är djupt involverade med. Just nu kan ingen med bästa vilja påstå att Sveriges beredskap är god.

Läs mer om