Det gick en chock genom EU när väljarna i grundarländerna Frankrike och Nederländerna för ett år sedan röstade nej till förslaget till nytt fördrag om EU:s författning. Förslaget hade ju manglats fram i de mest demokratiska former och sedan godkänts av alla ländernas regeringar. Vad skulle man göra nu? Ett år senare har man inte kommit mycket längre. Medlemsländerna är inte överens om att kasta förslaget i papperskorgen. Femton länder har ju faktiskt sagt ja till förslaget. Är inte 15 ja mera värda än två nej? Men de länder som anser att förslaget är dött vill inte kompromissa.
I stället har EU-kommissionen börjat fundera på om man skulle ta fram några frågor som enligt opinionsundersökningar är populära bland väljarna. Det gäller särskilt en gemensam politik när det gäller internationell brottslighet, och eventuellt också miljöfrågor och kampen mot terrorism. Motsvarande opinionsundersökning i Sverige visar att väljarna i första hand vill ha en gemensam flykting- och asylpolitik, en ny jordbrukspolitik och gemensam bekämpning av brott.Förutsättningen för att det ska kunna genomföras är att alla medlemsländer är överens om att övergå till majoritetsbeslut på dessa områden. Förslaget har också praktiska problem som ännu inte belysts ordentligt.
Flera länder tycker att kommissionens förslag är bra. Andra länder säger redan nu nej eller är åtminstone misstänksamma. Storbritannien verkar visserligen ha blivit lite mindre negativt, men Irland, Tyskland och Polen tycks fortfarande säga tvärt nej. Också den svenska regeringen säger nej med motivering att man inte ska välja ut några frågor och bestämma om dem eftersom det kan försvåra kommande förhandlingar i andra frågor.
Så vad ska Finland, som blir EU:s ordförandeland 1 juli, göra för att föra saken framåt? Det är ju nödvändigt att så småningom genomföra åtminstone de förändringar som krävs för att nya länder ska kunna ska kunna bli medlemmar i EU efter Rumänien och Bulgarien.
Problemet är bara att flera länder, inte minst just Frankrike och Nederländerna, inte gärna ser nya medlemmar i EU. Det har gått för fort, klagar man. Opinionsundersökningar visar på starkt motstånd mot utvidgning, särskilt när det gäller Turkiet.
I maj nästa år är det val både i Frankrike och Nederländerna. Många EU-vänner hoppas då att opinionen kan svänga i Frankrike och att landet kan få en ny president som kan ta en ledande roll i EU tillsammans med Tysklands Angela Merkel.
Tyskland är EU:s ordförande första halvan av nästa år, så Angela Merkel hinner knappast agera med den nya franska ledningen. Sedan följer, enligt EU:s märkliga system, Portugal och Slovenien som ordförandeland. Först andra halvan av 2008 blir Frankrike ordförande, och det är väl då det ska ske som eventuellt sker.
Och därefter följer ratificering av de förslag man kanske kan enas om. Och då kan Sverige möjligen spela en viktig roll som ordförandeland under andra halvan av 2009. Det säger något om tidsperspektiven för förändring av EU.
Men å andra sidan, om nu folk klagar på EU för att det har gått för fort kanske det är lika bra att förändringarna den här gången tar lång tid på sig. Risken är förstås att det inte händer någonting alls.
EU:s största framgång hittills har ju varit unionens attraktionskraft. De tio nya medlemmarna i Östeuropa har tack vare EU:s villkor för medlemskap genomfört demokratiska och ekonomiska reformer som gynnat hela Europa.
Den som vill att den positiva trenden ska fortsätta, och nya kandidatländer stimuleras till nödvändiga reformer och fredlig utveckling, måste därför kräva att EU reformeras. Frågan är om den viljan finns och om EU orkar ta på sig den
rollen. Just nu ser det tveksamt ut. Men det kan ju ändra sig när tankepausen en gång tar slut.
gunvor.hilden@comhem.se