Trots motvinden - valet 2010 är inte avgjort
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Sån tur då att detta bara är en, därtill drastisk, sammanfattning av en opinionsundersökning, och inte verkligheten. I den senaste opinionsmätningen från Synovate, publicerad i Dagens Nyheter i fredags, leder vänsterblocket med 57,3 procent mot alliansens 38,7 procent.
UNT har i likhet med många andra tidningar på goda grunder upphört med att kommentera opinionsundersökningar. Bara för några decennier sedan penetrerades opinionsläget ofta ner till sista decimalkommat, men i dessa skriverier var det, ärlig talat, mestadels kattguld och inget annat som glimmade.
Men när nu denna opinionsmätning, i likhet med alla andra, visar samma mycket tydliga tendens kan det ändå vara motiverat att med den som utgångspunkt diskutera något om opinonsläget och dess orsaker
En del av förklaringen till den konstanta motvind som regeringen befinner sig i står att finna i dess eget agerande, en annan är av mer strukturell karaktär. För att börja med den senare ligger det i sakens natur att regeringen granskas hårdare än andra politiska aktörer. Makthavare påverkar människors liv. De ska granskas. Det är faktiskt en journalistisk självklarhet som alla makthavare måste lära sig att leva med.
Och det är ju för övrigt inte enbart till nackdel. Det är regeringen som bestämmer dagordningen. Den har har stora förutsättningar att själv påverka den bild massmedierna ger.
Regeringsdugligheten är de borgerliga partiernas största kvardröjande handikapp. De många decenierna i oavbruten regeringsställning har givit socialdemokraterna ett överdrivet gott rykte för regeringsduglighet, samtidigt som splittringen i de borgerliga regeringarna på 1970-, 80- och 90-talen cementerade bilden av borgerlig osäkerhet.
Schabblet i starten med statsråden Stegö-Chiló och Borelius tycktes bekräfta den gamla bilden, vilket ytterligare understryks och knyts samman i kritiken mot statsministerns sätt att hantera den s k Schenström-affären.
Men bakom utanverket finns en regering som konsekvent och framgångsrikt förverkligar det program den gick till val på. Sysselsättningen ökar, utanförskapet minskar. Långtifrån allt kan skrivas på högkonjunkturens konto. Nu måste man ur dessa framgångar forma en berättelse - pedagogisk, slagkraftig, ständigt upprepad, stödd på de sakpolitiska resultaten.
Socialdemokraternas sits är paradoxal. Ett år av steril oppositionspolitik utan förnyelse ger skyhöga opinionssiffror. Men när valet närmar sig kommer frågorna också till socialdemokraterna - både om innehållet i deras egen politik, och hur vänsteralternativet ska ske ut. Den tid som nu slösats bort kan då visa sig ha ha varit för dyrbar.