Trots smärtan måste jag vara optimistisk
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
är trafiken i Bagdad som värst, och marknaden i Sadrstaden är full av besökare. Terroristerna ville döda så många som möjligt, sprida skräck och vrede.
Bombdådet var ämnat att underblåsa hatstämningen mellan landets två största religiösa grupper, de drabbade shiamuslimerna och sunnimuslimerna, bland vilka terroristerna finner vissa sympatisörer. Vad vi har att vänta oss under de närmaste dagarna är dessvärre inte försoning, utan hämnd. En fortsättning av den spiral av våld och hämndaktioner som paralyserar det irakiska samhället.
"Motståndet" mot USA i Irak, som hyllas av vissa vänstergrupper i Sverige, har under de senaste två åren skapat en mardröm. Inte för USA, utan för mig och miljoner irakier. Rädslan är närvarande hela tiden. Varje gång en bomb exploderar i Bagdad känns det som om en bomb exploderar i mitt hjärta, och all min tid och kraft går åt att tänka på släkt och vänner i Bagdad. Jag ligger vaken hela nätter och tänker: Lever de eller är de döda nu?
Jag har själv rest till Bagdad ett flertal gånger och upplevt det makabra våldet med egna ögon. Att se sina närmaste vänner och släktingar mördas, deras blod spillas, deras unga liv fråntas och deras släktingars liv förstöras för all evighet är en påfrestning som sätter djupa spår hos en människa. Minnena av det blod och lidande, de tårar och den död jag sett på Bagdads gator kommer för evigt att förfölja mig. Jag, liksom många andra irakier, känner i dag en tomhet efter de käras bortgång som ingen kraft i världen kan fylla.
Denna smärta är inte en amerikansk skapelse. Det är ett brott av kriminella extremister som rättfärdigar sina dåd i religionens namn. Motståndet påstår sig kriga mot "USA:s ockupationsmakt". Men vilka är det som drabbas av motståndets terror? Hur mycket bryr sig motståndet om irakiernas befrielse och välgång, när den spränger irakier i små bitar?
I december 2005 kidnappades min Kusin Adil, 37, av motståndet, på väg till sitt jobb i Bagdad. Adil, försörjare av fyra barn, arbetade på ett konstruktionsbolag som i samarbete med den folkvalda irakiska
regeringen var involverad i återuppbyggnaden av Irak. Motståndet, som förklarat krig mot Iraks regering, såg Adil som en kollaboratör. De kidnappade Adil och dödade honom. Adils fru fick beskedet via telefon: "Vi har skurit halsen av din man."
Min kusins arbetsgivare i Bagdad, Um-Malik, ville bekämpa den växande analfabetismen i Irak. Hon startade två nya skolor och fick tillstånd för det av den irakiska regeringen. Hon blev stämplad av motståndet som kollaboratör. Hon kidnappades
och hittades senare vid ett vattenavlopp, torterad, kroppen full av blåmärken, skuren i halsen och med en kula i pannan.
En av mina vänner i Bagdad, Loay, kom från fattiga förhållanden och var arbetslös. Då det är brist på poliser i Irak och polisyrket är välbetalt på grund av riskfaktorn, valde han att bli polis. Han ville bara försörja sig. En dag rusade motståndet in i hans hem, dödade honom och fler av hans bröder.
Lärare mördas av motståndet för att de arbetar på statliga skolor. Läkare mördas då läkarnas verksamhet ibland innebär att hjälpa skadade poliser. Intellektuella mördas då de motarbetar fanatiska ideologier och så vidare. Men flertalet människor som faller offer för motståndets terror är vanliga människor, som vill leva ett normalt liv i våldets skugga och går till marknaden för att handla mat och kläder för sina barn. Såsom fallet var vid lördagens bilbomb i Sadrstaden.
Trots smärtan är jag, liksom miljoner andra irakier, optimistisk. När jag ser mina släktingar i Bagdad trotsa terroristernas våld genom att gå till vallokaler och rösta fram en demokratisk vald regering, trots våld och hot dagligen gå till sina arbeten, trots kidnappningar skicka sina barn till skolan och trots mord fortfarande tro på livet, kan jag inte vara något annat än optimist.
Salam Karam
Journalist och fristående kolumnist i UNT