Trötthet i största allmänhet betraktas av många, inte minst bland yngre generationer, som ett fullgott skäl för sjukskrivning. Det framkom nyligen i en undersökning gjord av Riksförsäkringsverket.
Det är ett exempel på en illavarslande attityd. Trött kan man förvisso vara av olika skäl. Det kan handla om trötthet som en del i eller följd av ett sjukdomstillstånd, som hindrar arbete. I så fall är sjukskrivning självfallet helt berättigad.
Men trött kan man också vara dagen efter en glad kväll eller av andra inte omedelbart medicinska skäl. Då är det orimligt med sjukskrivning.
Nu är detta, visar det sig, inte enbart ett teoretiskt problem. I en artikel på DN Debatt i går avslöjar Patrik Engellau, ordförande i stiftelsen Den nya välfärden, och Olle Rossander, ekonomijournalist, att trötthet numera räknas som grund för sjukskrivning.
"Begreppet sjukdom har successivt kommit att utvidgas i praxis", som Riksförsäkringsverket skriver i sin Vägledning 2004:2 för försäkringskassorna. Formuleringen antyder att någon sorts ödesmättad automatik ligger bakom förändringen.
Men sanningen är naturligtvis att sjukdomsbegreppet utvidgats med Riksförsäkringsverkets goda minne. Vad vi ser är resultatet av en bristande balans; vad man kalla för kundintresset dominerar helt över skattebetalarintresset. Att det dessutom är politiskt bekvämare för regeringen att ha människor sjukskrivna (= arbetsgivarnas fel) än arbetslösa (= regeringens fel) bidrar inte direkt till att bromsa upp processen.
För att det skall bli balans måste hänsyn tas både till kundintresset och skattebetalarintresset, vilket i och för sig lagen kräver. Det handlar både om elementär rättvisa och omsorg om sjukförsäkringen. Missbruk underminerar systemet för dem som verkligen behöver det.